Det är över tio år sedan arbetet med att revidera självstyrelselagen inleddes. Först handlade det om två kommittéer på Åland som slog fast vilka ingångskrav autonomin hade i förhandlingarna med staten. Framför allt handlade det om rätten att själva bestämma när vissa behörigheter ska föras från staten till landskapet, men en rad andra frågor stod också på listan.
När Ålands lagting och Finlands riksdag sedan gemensamt, under ledning av president Tarja Halonen, hittade en gemensam väg framåt – rent av ett komplett förslag till lag – var det nära.
Fram till dess att de finländska statstjänstemännen på ministerierna gav sina utlåtanden över förslaget. Det var då början till slutet för revisionen inleddes.
Sakta men säkert har i princip alla åländska önskemål och krav försvunnit från de skrivningar som kommit ut från förhandlingarna. Och i det förslag som den finska regeringen skickade på remiss i somras är åländska framgångar svåra att alls finna.
Under tiden från Halonen-kommitténs betänkande fram till nu har nya frågeställningar väckts kring självstyrelselagens tyngd i finsk lagstiftning och dess förhållande gentemot grundlagen. Denna fråga har också seglat upp som en av de svårare att lösa till den nya grundlagen.
Klyftan i synen på självstyrelselagens tyngd blev mycket tydlig när remissvaren kom in i höstas. Från flera ministerie- och myndighetshåll i Finland ville man snarast ranka ned självstyrelselagens viktighet, medan Åland påpekade att den ska stärkas i sitt förhållande till grundlagen.
Det märkliga i revisionssoppan är att det de facto fanns en politisk överenskommelse mellan det finska och det åländska parlamentet. Med undantag av Ålands framtid och Sannfinländarna skrev samtliga partier i de båda parlamenten under slutbetänkandet och förslaget till ny självstyrelselag.
Sedan dess är det i första hand finländska tjänstemän som skjutit förslaget i sank.
Vi tar det en gång till: finländska tjänstemän har skjutit i sank ett förslag som en bred majoritet av folkvalda parlamentariker lagt fram i samförstånd.
Maktförhållandet mellan tjänstemän och folkvalda i Finland är omvittnat skevt. Vid flera av de tyngsta ministerierna har de högst uppsatta tjänstemännen mycket stor makt, och stoppar inte sällan förslag som politiker lägger fram.
Det är inte så en representativ parlamentarisk demokrati ska se ut. Folkets företrädare ska lägga ut riktningen, önskemålen om hur framtidens samhälle ska se ut. Sedan är det tjänstemännens uppgift att förverkliga politikernas visioner.
I Finland stryps dock många visioner i tjänstemännens kvarnar. Således får folket inte de visioner man röstade för.
I fallet med självstyrelselagen har det, om man får tro diskussioner mellan skål och vägg som det brukar heta, handlat om makt. Om Finland släpper fler behörigheter till Åland förlorar Finland motsvarande makt som Åland vinner.
Parlamentarikerna i Halonen-kommittén kom överens om att Åland inte skulle få överta beskattningsbehörigheten (som Åland önskat), men väl fanns en längre lista över områden som kunde tas över när Åland så önskade.
Men detta sköts ned, liksom den utökade makt som Ålandskommittén skulle få som en sorts skiljedomsnämnd om tvister uppstår mellan landskapet och Finland.
I gårdagens Ålandstidningen sade vice lantrådet Harry Jansson (C) att det är ett fullt tänkbart alternativ att landskapsregeringen drar pluggen ur revisionsförhandlingarna redan nästa vecka. ”I och med att förslaget nu är så urvattnat kanske det inte finns någon anledning att göra en revision av lagen i sin helhet”, sade Jansson. Många andra åländska politiker tänker i liknande banor.
Om pluggen dras, oavsett om det blir nästa vecka eller senare, kommer de båda regeringarna förmodligen att försöka lägga skulden på varandra. Men den verkliga skulden har den ihåliga demokratin i Finland och de som låtit de folkvaldas makt undermineras.
Jonas Bladh
tel: 266 38
