Det är glädjande när politiska löften infrias. Som väljare är det inte något man kan ta för givet, särskilt i det hårda politiska klimatet med en politisk kontext i ständig förändring. Vad som var aktuellt i går, eller för några månader sedan, när en valkamp fördes, kan mycket väl vara annorlunda i dag. Från att ha varit ett relativt neutralt land och folk har mycket ändrats på de snart tre åren sedan Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022. Den liberala världssynen att ensam inte är stark har slagit rot även i Finland, och vi har sett till likasinnade för stöd och gardering. Medlemskapet i Nato är ett av exemplen på förstärkt samarbete med våra, numera, officiellt allierade. Den nära relationen med de andra nordiska länderna, främst inom det militära, illustrerar detta väl.
Även det europeiska samarbetet har stärkts, inte bara som ett svar på Rysslands aggression, utan också som ett resultat av osäkerheter inom amerikansk politik och globala oroligheter. Europeiska ledare har insett att ett starkt och enat Europa är viktigare än någonsin, om inte livsviktigt. På Åland har vi börjat blicka ännu mer ned mot kontinenten, där vi under flera år har önskat ökat inflytande.
Det är därför glädjande att flera finländska partier mer eller mindre håller sina vallöften om att möjliggöra för åländska medarbetare i maktens korridorer i Bryssel efter EU-valet i juni i fjol. De åländska socialdemokraterna (SDP) trodde innan valet att de hade förhandlat sig till en åländsk medarbetarplats i Eero Heinäluomas stab i Bryssel, men det visade sig senare röra sig om en praktikplats. Missförståndet tros ha berott på kommunikationsproblem och stress. Oavsett vad som skedde annonserades praktikplatsen ut förra veckan. SDP jublar knappast över detta, men det är trots allt en möjlighet för en ung ålänning att ta sina första stapplande steg i Bryssel. Praktiken är en möjlighet som kan bidra till ökat intresse för och kunskap om EU, och möjligen en framtida karriär i Bryssel.
Ett parti som däremot höll vad de hade lovat var Svenska folkpartiet (SFP), som anställde åländska Alexandra Gäddnäs som specialmedarbetare för Anna-Maja Henriksson kort efter valet. Som bekant huserar även ålänningen Anton Nilsson i Bryssel sedan många år tillbaka, numera som specialsakkunnig och ministerråd vid Finlands permanenta representation, efter att tidigare ha arbetat under Nils Torvalds.
EU-valet är sedan länge glömt, och enligt statistik är det ett val som inte engagerar en majoritet (49 procent i 2024) på Åland. Ändå är det fint att se, när man lyfter blicken lite, att vi är representerade där de stora besluten tas, och att våra platser inte blir färre, tvärtom. Förhoppningsvis blir de fler under de kommande åren, och kanske lyckas SDP förhandla sig till den där specialmedarbetarplatsen. För varje representant som stärker den åländska närvaron i Bryssel växer förståelsen för vår position och de utmaningar vi står inför.
Tara Bamberg
