Det är mycket och många som fryst den senaste tiden, men allt och alla kommer att tina upp på egen hand när vårens värmande vindar sveper in över landskapet. Värre är det med djupfrysta relationer i politiken.
Där krävs skickligt utförd diplomati, insikt och kunskap man bara kan få på plats och ett brett nätverkande. Hade vi talat i militära termer kan man säga att det krävs kängor på marken.
För att sluta tala i gåtor: Åland behöver en utrikespolitik och grunden för den måste göras på plats på de ställen som har störst inverkan på det åländska samhället; Helsingfors, Bryssel och Stockholm.
Ålands landskapsregering (LR) har i dag en person anställd i Helsingfors för att driva Ålandskontoret, och ett ministerråd, Anton Nilsson, som ska bevaka de åländska intressena i Bryssel.
Det är för lite, det är alldeles för lite.
Om vi tar EU först så kan vi konstatera att mängden juridiska områden som unionen numera reglerar har växt väsentligt och av allt att döma kommer än fler områden att följa. För att sköta bevakningen av denna enorma apparat av parlament, ministerråd, kommission och utskott står alltså Anton Nilsson. Han gör ett fantastiskt arbete, men det säger sig självt att det skulle behövas fler personer på plats.
För det handlar ju inte, vare sig i Bryssel eller Helsingfors, enbart om att bevaka vad som är på gång, utan också om att påverka beslutsfattarna innan de fattar beslut som inte är till Ålands fördel. Politik i dag handlar väldigt mycket om lobbying, att föra fram information och förklara den egna ståndpunkten och varför den är den rätta.
När EU-politiker fattar beslut måste de vara medvetna om vad det får för konsekvenser för alla delar av unionen, också Åland. En del av detta arbete sköts och kan skötas genom LR:s kontakter med den finländska regeringen. Men i de särskilt viktiga frågorna bör Åland också föra sin egen talan i den mån det går. Och det gör man bäst på plats.
Under pandemin, och för all del flera år före densamma, har kontakterna mellan landskapsborgen i Mariehamn och statsrådet i Helsingfors flera gånger dippat under fryspunkten. Tankar har funnits om att propsa på speciella Ålandstjänstemän i statsrådet, och det är absolut en bra tanke, men Åland borde också ha en stark representation i huvudstaden för att hålla kontaktytorna till både ledande tjänstemän och politiker öppna.
Pandemin har gjort det svårare för åländska ministrar att träffa sina finska motsvarigheter ansikte mot ansikte, men den kontakten kunde en Helsingforsbaserad LR-stab kunnat ordna till stor del.
Även i Stockholm skulle en eller två personer kunna göra mycket för att hålla kontakterna mer aktiva än de är i dag. Många svenska politiker är positivt inställda till den självstyrelse som man var med och skapade för hundra år sedan, men få tar någon aktiv ställning för Åland. Bara genom att bearbeta dessa kontakter kan Åland få ett mer aktivt stöd i tider när vi behöver det.
I regeringen Thörnroos regeringsprogram från 2019 står följande: ”Ålands behov av närvaro och synlighet inom såväl EU som de nordiska länderna utreds utgående från behovet av både politiska och affärsmässiga kontakter. Möjligheten att anlita självstyrelseambassadörer, personer vars engagemang för Åland gör dem lämpliga att före- träda åländska intressen, utreds”.
Efter det har mycket lite hänt på det här området, vilket är synd.
De åländska politikerna är ofta positivt inställda till att stärka självstyrelsen och möta de behov som samhällsutvecklingen skapar. Men dessvärre är det sällan som den positiva inställningen sedan får gehör när pengar ska satsas i ett budgetförslag.
Det är synd, för vilka ska satsa på självstyrelsen om inte Åland självt gör det?
Att ha en aktiv ”utrikespolitik” med anställda på plats är ett proaktivt arbetssätt som möjligen är svårt att ”räkna hem” i en ettårsbudget. Men nyttan av att Åland kan vara med och påverka stora beslut redan innan de tagits är enorm, och kommer att spara många arbetstimmar och många euro jämfört med att försöka ändra beslut i efterhand.
Det om något har de frusna relationerna österut under pandemin lärt oss.
