I mars 2020 började Air Leap trafikera Stockholm–Mariehamn. Med champagne bjöds de första passagerarna ombord på ett nytt plan med plats för 72 passagerare.
Ålands landskapsregering hade med kravet på utökat antal stolar hoppats på att fler aktörer skulle vara intresserade av att bjuda på rutten, men i stället slutade det hela i samma utgång som tidigare och Air Leap fortsatte som operatör. En operatör som nu, knappt två år efter starten, befinner sig under företagsrekonstruktion och flygningarna har upphört.
Med mer av en förhoppning om en god affär, än den ekonomiska realiteten att bedriva trafik på rutten, vann Air Leap upphandlingen som gav dem kontraktet med landskapsregeringen för åren 2020–2024.
Med Olsengruppen, som en av medaktörerna, fanns förhoppning bland många att Air Leap skulle klara av trafiken. Säkert hade de även kunnat hanka sig fram under avtalsperioden om inte pandemin hade kommit.
Faktum kvarstår dock att det är ingen som fått ekonomi på rutten. Samtidigt är rutten extremt viktig för det åländska näringslivet, men även för hela Åland då den binder Åland närmare kontinenten.
Antalet misslyckade försök börjar bli svårräknade. Det är även rätt symtomatiskt att landskapsregeringen, vid senaste upphandlingen, trots ökade insatser och krav på större plan inte fick fler operatörer att bjuda på rutten.
För att lönsamhet ska kunna uppnås på linjen krävs ett ökat antal resande. Det kan ske genom att vi blir fler på Åland, att fler av oss väljer att ta flyget eller att turisterna tar sig till Åland med flyg. Samtliga delar är svåra för en operatör att uppnå på kort sikt. I synnerhet då priset för att ta sig till Åland med något av rederierna är så pass förmånligt i relation till en flygbiljett.
Stockholmsflyget är en viktig del av Ålands infrastruktur. Flera företag och stora arbetsplatser, men även offentliga institutioner, skulle ha väldigt svårt att bedriva sin verksamhet från våra öar om inte Stockholmsflyget fanns. Man är beroende av att snabbt kunna komma ut i Europa, men även tillbaka utan att behöva ta omvägar.
Vem ska då vilja flyga på Åland? Att hoppas på att någon av de större aktörerna skulle försöka sig på det är att hoppas för mycket. För även de stora aktörerna har för tillfället stora utmaningar och de kan inte åta sig några större risker som flygtrafiken till Åland skulle medföra.
Det finns även de som tror att Finnair skulle kunna tänkas ta rutten. Om så hade varit fallet hade dom redan varit på plats och med tanke på neddragningarna på linjen Mariehamn–Helsingfors är det inte mycket att hoppas på.
Tyvärr, och jag säger tyvärr för det medför stora kostnader, kommer Åland och landskapsregeringen att behöva fortsätta betala stora pengar för att få trafiken att fungera. Och kanske vi måste överväga, eller åtminstone tänka tanken, att det är en åländsk operatör som behöver hålla i detta. Även om många reflexmässigt ryggar tillbaka på en sådan idé – inte minst med erfarenheterna från Air Åland i färskt minne.
Det finns nämligen en stor risk att vi återigen hamnar i situationer likt den vi är i med osäkra avgångar och med aktörer som inte har de finansiella musklerna att driva trafik. Historien visar det tydligt och klart.
Däremot är det bra när infrastrukturminister Christian Wikström (Ob) öppnar för en annan typ av upphandlingsmodell där landskapsregeringen lägger fokus på en säker och trygg flygtrafik över tid. Kanske lösningen finns i just det upplägget men frågan är till vilket pris?
Flyget till Stockholm möjliggör att vi kan fortsätta bygga ett internationellt företagande med Åland som utgångspunkt. Det säkerställer arbetsplatser och skatteintäkter. Men det säkerställer även att Åland är en del av övriga Europa. Du kan flyga ner på ett affärsmöte till Tyskland eller Danmark över dagen och affärskompanjoner kan besöka Åland – utan problem.
Stockholmsflyget är en grundförutsättning för bygget av morgondagens Åland. Därför behövs pålitliga partners som har ekonomiska möjligheter att tillsammans med landskapsregeringen säkerställa trafiken. Där är vi inte nu – men vi kan inte nog påpeka behovet av att det är dit vi måste.
