Åland har de senaste veckorna, likt många andra områden i Europa, uppvisat en stor medmänsklighet. Ukrainas svåra situation har gripit tag i våra hjärtan och många av oss gör stora insatser för att hjälpa de som nu flyr krigets hemska vardag.
Utöver medmänsklighet visar vår hantering av kriget i Ukraina på att vi i tider av stora utmaningar vävs allt kraftigare samman.
Civilsamhället har de senaste veckorna uppvisat en genuin styrka. Ett exempel på det är de ålänningar som under förra veckan begav sig med buss till Polen för att hämta ukrainska flyktingar. En insats som är värd en stor eloge.
Samtidigt är det viktigt, som en av initiativtagarna Monica von Frenckell sa i fredagens Ålandspodd, att fortsatt stöd ges till flyktingarna när de kommer till Åland. För förutom oro för sin nära och kära bär flyktingarna inte mycket mer än de kläder de hade på sig när de anlände till Åland. Dessutom är allt från språk till skola nytt för dessa individer. I det behövs olika former av stöd – inte minst närvaro och fortsatt medmänsklighet.
Att ge stöd till de som kommit till Åland är direkt avgörande när det kommer till deras möjligheter att bygga sig en ny, relativt normal, vardag. Därför är det glädjande att läsa om systrarna Tamara Lelitka, Viktoriia Lelitka och Anastasia Lelitka när de, redan efter ett par veckor på Åland, hittat tillbaka till sin älskade sport volleyboll. Men även att många av de ukrainska flyktingarna snabbt vill börja jobba och att de ukrainska barnen direkt efter att de anlänt fått börja skolan är glädjande.
I det stora noterar samtidigt EU-kommissionen att mer pengar behövs till integrering av flyktingarna. För även om civilsamhället har agerat snabbt och lyckats mobilisera resurser till de behövande har myndigheterna på många hålla inte varit lika snabba.
Det finns förvisso helt andra krav på regelefterföljnad, men samtidigt är det viktigt att myndigheter agerar snabbt för att skapa möjligheter. Till exempel är det viktigt att arbetstillstånd handläggs i snabb takt och att kurser i svenska anordnas. Samtidigt måste myndigheterna säkra att de flyende inte utnyttjas av krafter som inte vill flyktingarna väl. Något som Nicolas Schmit, EU-kommissionär för sysselsättning och sociala rättigheter, tydligt framförde tyvärr redan sker på vissa ställen i Europa.
Ingen av oss vet hur länge de som flytt kriget kommer att stanna hos oss. De flesta vill återvända hem så fort som möjligt. Under tiden de väntar på att kriget ska upphöra behövs, som sagt, vår fortsatta hjälp. Inte bara i flykten från kriget utan även när flyktingarna väl är framme. Att ge stöd i olika former och ge dem en tro på trygghet och en möjlighet att leva sina liv så normalt som bara möjligt.
Vi har redan visat att det finns ett stort hjärta och vilja att hjälpa bland ålänningarna. Låt den viljan och medmänskligheten fortsätta pulsera ut i vårt samhälle. För den gör oss alla till lite bättre medmänniskor. Något som behövs i en tid där Ryssland, genom Vladimir Putin, återigen blivit ett hot mot vårt sätt att leva och vara.
Daniel Dahlén
