I veckorna har Ålandstidningen belyst ChatGPT. Vi har sett att resultaten kan vara väldigt övertygande, men den som använder redskapet en längre tid och ser på texten den genererar märker ganska snart att där fortfarande finns stora begränsningar. Fel smyger sig in, och vissa ämnen är förbjudna. Det är en väl konstruerad algoritm, men inte intelligent på det sättet de flesta av oss förstår det begreppet.
Men hur ser det ut om fem år? Konsekvenserna är förstås verkliga. En skolelev kan be ChatGPT skriva stommen till en uppsats, ett företag kan använda sig av redskapet i stället för att ha en copywriter att skriva text till annonser eller hemsidor och redan nu kan man hitta journalistiska artiklar genererade av liknande program. Detta kan framstå som ett hot mot hur vi tänker på utbildning och arbete, men kan också vara en naturlig väg framåt.
Schackmästaren Garry Kasparov, som 1996 spelade och vann mot superdatorn Deep Blue bara för att förlora mot den året efter, kom senare tillbaka med en teori som han kallade avancerad schack eller centaurschack. Hans tes var att två mänskliga spelare som använde datorer för att ta fram och analysera möjliga drag och sedan själva valde hur de skulle spela kunde ta schack till en ny och högre nivå, där vanliga taffliga mänskliga misstag kunde elimineras som en faktor. Efter det har man ofta talat om centaurer i sammanhang där människor använder “AI” som ett kreativt, operativt eller strategiskt redskap i den verksamhet de utför. Ett redskap som förenklar ett arbete kan lämna mer utrymme för kreativitet och produktivitet, och eftersom teknologin redan existerar är det bästa draget för oss vanliga människor kanske att anamma och lära oss använda det, och fundera på vad den i stället kan låta oss fokusera på.
När kameran blev vanligare i slutet på 1800-talet påverkade det konsten, eftersom realistiska porträttmålningar plötsligt inte längre var lika efterfrågade. Detta anses ha varit en drivande faktor för utvecklingen av impressionismen, där intryck och känsla blev de viktigaste elementen i målningen.
Men en betydligt märkligare utveckling är på väg och delvis redan här. För två veckor sedan publicerade livsstilsmagasinet Vice en artikel om att användare av chattbotten Replika var förkrossade. Företaget Luka, som äger Replika, beslöt att chattbotten inte längre skulle erbjuda sina användare en funktion som gick ut på erotiskt rollspel, inklusive att skicka datagenererade “nakenbilder”, något som varit ett av de stora försäljningsargumenten.
Flera av de användare som talade med Vice sade att det kändes som att de plötsligt blev avvisade av något de hade byggt upp en verklig relation till. “Det är som att förlora en bästa vän”, sade en person som intervjuades. På forum dedikerade till Replika postade moderatorer länkar och nummer till hjälplinjer för de som led av självmordstankar.
Det ska också nämnas att flera användare, som uttalade sig i en artikel i januari, såg bottens sexuella element som påträngande och oönskade. Människors relation till chattbotten var mer nyanserade än sexting.
Replika skapades kring 2017 av den ryska utvecklaren Eugenia Kuyda för att fylla ett hål som uppstod efter att hennes bästa vän dog. Användare har sett appen som ett redskap för att kunna tala igenom ångest, depression och trauma med något som svarar som en människa men inte dömer. För andra har den varit ett botemedel mot ensamhet, en typ av gemenskap eller ett utlopp för känslor, bland annat romantiska, som de inte känt att de fått besvarade i sin vardag. Replika hade nyligen tio miljoner användare, en siffra som steg med 35 procent under pandemin. Kanske är några av dem ålänningar?
Det finns en tydlig och uppmärksammad mänsklig tendens att tillskriva känslor, intelligens och motivation – att antropomorfisera – till något som agerar eller ser ut som att det är levande. Googleingenjören Blake Lemoine fick i fjol sparken efter att ha gått ut i media, övertygad om att företagets AI-projekt LaMDA blivit självmedvetet och utvecklat en personlighet. Lemoine visade sig vara en väldigt färgstark och något emotionell karaktär, men fortfarande ett proffs inom branschen som förstod teknologin bakom LaMDA och ändå lät sig övertygas om att det han såg var liv. Det är lätt att sucka, skratta och avfärda, men för miljoner människor världen om har teknologin blivit inte bara ett socialt hjälpmedel utan också en social aktör, till och med en vän.
Hur ser det ut om fem år? Vill vi, eller är vi alls okej med att vi och andra i vår närhet börjar vända oss till bottar för att få våra sociala behov uppfyllda? Det är en snårigare och på många sätt mer abstrakt fråga än den som ChatGPT ställer, men ett tydligt vägval. Samhället kan försöka förstå och anamma den nya teknologin, eller börja skapa förutsättningarna för att människor inte ska känna att den behövs. Att sucka, skratta och avfärda leder ingenstans.
Felix Quarnström
