När lagtinget i dagarna två debatterar landskapsregeringens (LR) förslag till ny kommunstrukturlag, och lag- och kulturutskottets betänkande över samma förslag, var det mesta som vanligt. Djupa skyttegravar grävdes mellan liberaler och socialdemokrater å ena sidan och regeringsblocket på den andra. Tidigare kansliministern Nina Fellman (S) och nuvarande diton Harry Jansson (C) slungade anklagelser mot varandra. John Holmberg (Lib) var uppgiven men hängiven tanken på färre kommuner. Precis som under de senaste fem åren, således.
Men så, på den andra dagens debatt, hände något. Roger Nordlund (C), lagtingets verklige ”grand old man”, steg upp i talarstolen och delade ut både olivkvistar och räckte ut händer. Men framför allt formulerade han vad man får hoppas är en ny Centerinställning till kommunfrågan. ”Vi måste komma vidare på något sätt. I Centern är vi väldigt starkt för att vi ska skydda den unika närdemokratin som vi de facto har på Åland, det skapar trygghet i de små sammanhangen och det är identitetsskapande. Samtidigt måste vi inse att vi måste ha kostnadseffektivitet. Vi måste vara beredda att kompromissa, både från Centern och från andra partier”, sade Nordlund.
Sedan tillade han: ”Vi måste lägga av oss lite av vår prestige”.
Ytterst få frågor som lagts på lagtingets bord det senaste decenniet har blivit så prestigetyngda som just kommunfrågan. Under förra mandatperioden byggde den dåvarande landskapsregeringen hela sin existens på att förändra kommunstrukturen.
Och när den nuvarande regeringen skulle bildas förklarade Centern för de andra partierna att valet varit ett val om kommunfrågan, och att man vunnit. Prestige kan inte förklaras tydligare än så.
Men när kommunernas ekonomier nu i många fall slås i spillror kan inte det regeringsbildande partiet blunda för den enorma utmaning detta innebär för hela Åland.
Till syvende og sidst kommer problemen att landa på LR:s bord, vare sig man vill eller inte.
Det är just detta Roger Nordlund insett. Kanske var dessa problem en av anledningarna till att han valde att tacka nej till finansministerposten, vem vet? Icke desto mindre har han insett att kommunfrågan måste hitta en lösning.
Inför lagtinget konstaterade han också att det inte finns tid för nya utredningar, utan att åtgärder behövs snabbt och de måste leda till kostnadsbesparingar.
Liberalernas ordförande Katrin Sjögren föreslog en parlamentarisk arbetsgrupp, vilket lantrådet Veronica Thörnroos (C) inte nappade på men väl lovade att ta de utsträckta händerna för att frågan måste lösas ”tillsammans”.
Just ”tillsammans” har varit LR:s mantra sedan regeringsprogrammet presenterades. Hittills har det bara inneburit att regeringspartierna gör saker tillsammans, oppositionen har inte behövt göra sig besvär. Men kommunfrågan är för stor, för omfattande och omfattningen av kommunkrisen för djup för att lagtingets partier inte ska arbeta tillsammans för att hitta en lösning som håller också över valet 2023.
Det behövs en kraftsamling för att ta Åland ur den här fällan, för att hitta en karta och vägbeskrivning som såväl regeringsblock som opposition och kommunerna kan acceptera. Och för att leda ett sådant arbete behövs en person med pondus, erfarenhet och någon som är respekterad av alla. Det kommer inte att funka om någon av de som stridit allra värst i kommunfrågan ska leda detta arbete.
I USA utser ofta presidenten vad jänkarna kallar en ”tsar” för att leda krisarbeten. Det handlar inte om någon blinkning till det gamla Ryssland, utan är en benämning på en krissamordnare med extraordinära befogenheter att faktiskt få något gjort. Just en sådan som behövs på Åland nu.
Veronica Thörnroos borde kalla den som manade till samarbete, den som uppfyller just de nyss uppräknade kriterierna, till tjänstgöring ytterligare en gång i landskapets tjänst.
Om någon ska kunna jämka viljor, se behov och resurser och ha pondus nog att stå upp för arbetet är det just han som manade till samförstånd.
Veronica Thörnroos borde utse Roger Nordlund till kommun-tsar på Åland.
