När Sanna Marin tog över som statsminister och partiledare för Socialdemokraterna (SDP) inleddes ett förhållande med det finska folket där den unga statsministern snabbt fick respekt. Under pandemins första månader ökade förtroendet för Marin och hennes regering när hon med tydlig och stark hand ledde Finland i krisen och kunde uppvisa siffror som stödde att regeringens agerande gav resultat.
Men de senaste månaderna har regeringen dels åkt på pumpen när dess lagförslag granskats i riksdagen, dels drabbats av det många regeringar drabbas av just nu: coronatrötthet.
I en kris vill vi ha ett tydlig ledarskap, någon som talar om hur det är, varför det är så och hur man ska göra för att komma ur krisen. Det skapar trygghet i samhället.
Men när tiden går och pandemin fortsatt rulla på, vaccinet kommer men hårdare restriktioner än tidigare införs, då blir det problematiskt.
Vi vill alla att coronaviruset och covid-19 ska utplånas. Helst i går. Men allt fler protesterar också mot att införa hårdare restriktioner för att så ska bli fallet. Det är en omöjlig ekvation för en regering.
Regeringen Marin har föreslagit långtgående inskränkningar i den personliga friheten för att bekämpa den tredje vågen, nya mutationer och eventuella framtida hot orsakade av pandemin.
För detta fick man tummen ned av riksdagens grundlagsutskott, men också folkets förtroende för regeringen har börjat att svalna.
I Yles senaste mätning av partistödet för riksdagspartierna backade SDP med halvannan procentenhet och hamnade därmed bakom såväl Sannfinländarna som Samlingspartiet. Ganska precis mitt i mandatperioden, och i den tuffaste tid en finsk regering haft sedan andra världskriget, tappar Sanna Marin initiativet.
Det har i stället Sannfinländarna tagit – på nytt. Efter den förra mandatperioden, där Sannfinländarna genomgick en splittring, förlorade sin regeringsställning och nästan alla tyngre företrädare, har partiet osannolikt nog stärkts. Markant.
Det är långt från osannolikt att Jussi Halla-aho blir nästa statsminister. Spelar han och hans partikamrater missnöjes- och oppositionskorten rätt de kommande månaderna kan partiet stärkas ytterligare.
Det här är dåliga nyheter för Åland. För trots att den sittande regeringen negligerat självstyrelselagen vid över 20 tillfällen under pandemiåret, vilket Ålandstidningens kartläggning förra veckan visade, är den ett klart bättre val än om Halla-aho är regeringschef.
Sannfinländarna har gång efter annan i bästa fall visat ointresse för Åland, i värsta fall gjort utfall mot självstyrelsen i allmänhet och dess finansiering i synnerhet. För Sannfinländarna är Åland ett tacksamt slagträ i den inrikespolitiska debatten.
Under det kommande året måste landskapsregeringen och den finländska regeringen hitta ett samförstånd om en ny självstyrelselag. Om så inte blir fallet – och en lösning är längre bort i dag än före pandemin – kan det vara statsminister Halla-aho som sitter som motpart i förhandlingarna efter valet 2023.
Det låter inte som en stärkt position för självstyrelsen.
Just nu funderar många åländska politiker på hur mycket man ”måste” få igenom i förhandlingarna om en ny självstyrelselag för att säga okej. I det tankearbetet gör man klokt i att följa de finska opinionsmätningarna fram emot valet. För Ålands del kan en hel del avgöras av om det blir en regering där exempelvis Svenska folkpartiet ingår.
Just nu ser det inte så ut.
