Macrons utspel, som kom vid ett EU-möte i Paris, möttes föga överraskande med kalla handen från de allra flesta av de andra EU-ledarna på mötet.
I Hufvudstadsbladet i lördags sade Finlands försvarsminister Antti Häkkänen (Saml) att han blev oroad över Macrons utspel. ”För västländerna lönar det sig nu att koncentrera sig på hur vi konkret, både i kulisserna och i offentligheten, målmedvetet ökar hjälpen till Ukraina”, sade Häkkänen.
Försvarsministern konstaterar dock att vi står inför ett annat läge än vi gjort på många årtionden. Han drar paralleller till 1930-talet då krigstanken ofta slogs bort som orealistisk, sedan vet vi vad som hände. Häkkänen menar att läget är liknande i dag med fler despoter som inte ser krig som ett orealistiskt alternativ för att nå sina mål.
Antti Häkkänen har flera goda poänger i sitt resonemang, och hans slutsats är att väst måste hålla ihop och i än större omfattning stöda Ukrainas kamp mot ett Ryssland vars slutmål vi inte känner till. ”Ändå ger inte väst som har ett stort ekonomiskt, teknologiskt och militärt övertag, tillräckligt med stöd till Ukraina. Så än har man inte riktigt vaknat och insett hur allvarlig situationen är historiskt sett”, säger Häkkänen i Hbl.
Problemet är att väst vacklar. Inom EU har främst Ungern ställt sig på tvären för nya stödpaket till Ukraina även om man till slut fick vika sig för den överväldigande majoriteten av länder som fortfarande står för stödet till det krigshärjade grannlandet.
Och i USA har nya stödpaket stoppats av en allt mer nationalistisk höger som i förbluffande stor omfattning inte längre ser Ryssland som sin fiende, vänder sig inåt och tillber en bedragare som sin frälsare.
Det ser inte helt ljust ut, om man uttrycker sig milt.
Hur ska då situationen lösas? Det är knappast hållbart att år efter år skicka miljardpaket med militär utrustning till ett land som attackeras av en fiende som fyller på sina förband utan minsta hänsyn till sin egen befolkning, och än mindre till den befolkning man terroriserar med sin invasion.
Ukraina har förlorat många soldater på slagfältet och har redan i ett par omgångar tvingats ändra åldersspannet för män som kallas in i militären. Förr eller senare tar det helt enkelt slut på folk.
Är det då dags att göra som Macron säger, att skicka europeiska trupper till Ukraina? Knappast. Det skulle innebära en direkt konflikt mellan Natoländer och Ryssland. Och ingen vill att Nato ska vara den som öppnar Pandoras ask i det avseendet. Med stor säkerhet skulle ett sådant agerande utlösa det tredje världskriget med oöverskådliga konsekvenser både vad gäller hur auktoritära regimer i den muslimska delen av världen och Kina skulle agera, och vad gäller användandet av kärnvapen.
Hoppet står till en diplomatisk lösning, om vi utgår från att Ukraina inte på egen hand kommer att – även om stöd fortsätter komma – tvinga Ryssland tillbaka till gränserna som gällde före invasionen av Krim.
I Expressen resonerar den erfarne korrespondenten Malcolm Dixelius kring om Ålandsexemplet kan vara en användbar mall för en lösning. Han ser Krim som den mest klämmande punkten i en eventuell förhandling, och för ön kan en Ålandslösning vara nyckeln, menar han.
”Finns det någon som helst realism i en Ålandslösning för Krim nu – tio år efter annekteringen och två år efter den fullskaliga invasionen? Jag vill hävda det. Jag vill till och med hävda att detta är ett huvudspår i den ukrainska taktiken för att en dag komma bättre rustade till det förhandlingsbordet”, skriver Dixelius.
Resonemanget är intressant för just Krim, men det finns försvårande omständigheter som gör en Ålandslösning svår att se som lösning på krisen i sin helhet. Ukrainas inställning till förhandlingar är att Ryssland måste lämna tillbaka all mark man ockuperat i östra Ukraina, inklusive Krim. Och även om Ålandsexemplet kan appliceras på Krim så löser det inte den andra, än större frågan om områdena i öst.
Problemet där är att om Ukraina släpper områdena till ockupationsmakten är det en stor seger för Ryssland och Putin, vilket varken Ukraina eller väst vill se. Å andra sidan är alternativet att kriget fortsätter utan slut i sikte och behovet av stöd från väst förblir stort, samtidigt som tidpunkten för när också soldater behövs kommer allt närmare.
När kriget nu gått in på sitt tredje år är läget minst lika svårt som tidigare – det enda vi med säkerhet kan säga är att väst fortsatt måste stå lojalt med Ukraina.
Eller som president Alexander Stubb uttryckte det i sitt installationstal, där han konstaterade att världen står vid en historisk brytpunkt: ”En tidsperiod när vi förstår att världen genomgår stora förändringar, men vi ännu inte exakt vet vad de kommer att leda till. Nu pågår en omfördelning av makten och denna kamp utspelar sig globalt, både i väst, öst och syd”.
Jonas Bladh
tel: 266 38
