Ålands statistik- och utredningsbyrå, Åsub, har på Ålands radios uppdrag utrett ålänningarnas medievanor med fokus just på hur public service konsumeras i landskapet. Rapporten ska hjälpa Ålands radio med framtida strategier, och också verka som underlag för den åländska mediepolitiken.

Så, hur mår alls vårt public servicebolag? Inte så bra, visar det sig.

Visserligen har ÅRTV haft ett uppsving under pandemin, med ökande besökssiffror och vunna marknadsandelar. Men det senaste året – där nästan alla mediehus i vår del av världen slagit besöksrekord på sajterna – ska man nog ta med en nypa salt. En sådan utdragen nyhetssituation, som dessutom drabbar alla i samhället, är unik.

Tittar vi i stället på Åsubs siffror under mer ”normala” förhållanden ser vi att ÅRTV hamnar först på sjunde plats när ålänningarna berättar var de hittar sina nyheter. I topp ligger tidningen du just nu läser, med betryggande marginal till tvåan på listan, Nya Åland. Därefter följer TV4, sociala medier, SVT och Yle innan ÅRTV kvalar in på listan. Landskapets public service-utbud av nyheter nyttjas dagligen av cirka 37 procent av ålänningarna. Motsvarande siffror för de båda lokala tidningarna är 70 (Ålandstidningen) och 50 (Nya Åland).

De riktigt besvärliga siffrorna för Ålands radio kommer dock i kategorin förtroende. Journalistik är en förtroendebransch, om inte läsarna, lyssnarna eller tittarna litar på nyhetsförmedlaren är den inte värd vatten.

Public service brukar av hävd ha ett högt förtroende i Norden. I Sverige gör SOM-institutet återkommande mätningar av förtroendet för bland annat media. I oktober konstaterade SOM att 87 procent av svenskarna hade högt eller ganska högt förtroende för Sveriges radio. Motsvarande siffra för Sveriges television var 81 procent. I Finland mäts förtroendet för medierna genom Reuters Institute och Oxforduniversitetets undersökning i ett 40-tal länder. I mätningen i fjol angav 84 procent av finländarna att de hade förtroende för Yles nyhetsrapportering.

I Åsubs rapport anger bara 56 procent av de svarande i enkäten att de har mycket stort eller ganska stort förtroende för Ålands radio och tv som nyhetskälla.

Public service hela existensberättigande är att man framhåller sig som en oberoende nyhetsförmedlare och samhällsgranskare. Man har inga ägare som kan lägga sig i nyhetsrapporteringen (vilket inte sker på andra redaktioner i vår del av världen heller) och man har inga förbindelser med annonsörer (vilka inte heller påverkar innehållet eller åsikterna i tidningarna).

Men hur ska man politiskt motivera att stora summor av skattebetalarnas pengar ska läggas på public service om nästan hälften av befolkningen inte kan säga att man har ens ”ganska mycket” förtroende för de nyheter som public servicebolaget rapporterar?

Detta är Ålands radios största utmaning de kommande åren, inte minst med tanke på att ÅRTV är akterseglat av de lokala dagstidningarna (som av någon anledning mättes tillsammans) för vilka 70 procent av ålänningarna har förtroende.

De svaga siffrorna bör föranleda inte bara ett intensivt arbete inom Ålands radio om hur man ska återskapa förtroende, utan också starta en politisk debatt om vad public servicebolaget ska göra för att stärka sin ställning bland ålänningarna. Det är trots allt de som betalar för verksamheten.

En stor farhåga är dock att ÅRTV intensifierar sitt arbete på ett område som står i direkt konkurrens med de privatägda tidningshusen –textnyheter. De senaste åren har Ålands radio på eget bevåg och i en allt större omfattning utökat sitt uppdrag. För att vara ett radio- och tv-bolag gör man i dag många textnyheter till sin hemsida. I Åsubs undersökning säger också 75 procent av de svarande att man går till radions hemsida för att läsa nyheter. Läsa – inte lyssna. Blott 30 procent besöker hemsidan för att lyssna till nyheter.

Det här undergräver tidningshusens affärsmodell att ta betalt för journalistiken på hemsidorna. Liksom ÅRTV:s ”abonnemangsavgift” – medieskatten – behöver tidningarna intäkter för att finansiera sin verksamhet. När det offentligt ägda mediebolaget utökar sitt utbud till att omfatta också skrivna nyheter, slår man undan benen på en del av tidningarnas intäktsmöjligheter. Det är förmodligen inte en helt avgörande fråga i dag – tidningarna har ju både en större marknadsandel och ett högre förtroende, men det kommer med säkerhet att spela allt större roll.

Public service är viktigt, och det breda medieutbudet på Åland är unikt och en tillgång för ålänningarna. Men landskapets mediebolag har uppenbarligen inte lyckats med att varken locka till sig ålänningarna eller vunnit deras förtroende i tillräckligt hög utsträckning.

Det, om något, borde kunna väcka liv i en mediedebatt som allt för länge lyst med sin frånvaro.