Vi tar det hela från början. När landskapsregeringen presenterade sitt budgetförslag den sista oktober slog sig minister för minister för bröstet och förklarade budgetens storhet. Men när lagtinget sedan skulle behandla densamma sprack den skinande fasaden. Bert Häggblom (Ob), Jörgen Strand (MSÅ), hela Obundna gruppen och slutligen Anders Eriksson (ÅF) förklarade att man hade stora invändningar mot budgeten och kritiserade valda delar hårt.
Än tydligare blev regeringssprickan när Stellan Egeland (Ob) sedan tog strid mot den jämställdshetsbonus som LR presenterade i budgetförlaget. Ett antidemokratiskt förslag, konstaterade Egeland och förklarade att Åland i hans ögon redan var jämställt, så bonusen behövdes inte.
Han fick kraftigt mothugg av sina kollegor i regeringsblocket och lantrådet Veronica Thörnroos (C) kallade in Obundnas partiledare, talman Bert Häggblom, till den dagens andra kvartssamtal för att fråga om Obundna delade Centerns och övriga regerings värdegrund. I det första hade hon redan delat ut en uppsträckning för budgetkritiken.
När sedan Obundna på nytt mötte lantrådet i värdegrundsfrågan under måndagen blev det som det brukar i den åländska politiken: för att hålla samman regeringen och behålla makten tvättade samtliga inblandade sina halsar, tog i hand och lovade att man trots allt tror på samma saker.
Men kort därefter debatterade lagtinget LR:s förslag till ny lag om offentlig upphandling. I den framkom att regeringspartiet Hållbart initiativ inte understöder det LR:s tankar. ”Vi har inte gått med på det här förslaget”, konstaterade HI:s gruppledare Simon Holmström och konstaterade att partiet inte varit med på beslutet när LR klubbade det.
Ytterligare en märklighet i den numer ganska långa raden av märkligheter kring LR:s arbete den senaste tiden.
Alla tvära kast, genomskinliga ”fredsuppgörelser”, intern kritik och bortförklaringar till hur läget de facto är (sådana fanns det gott om i lagtingets budgetdebatt), skadar inte bara anseendet för LR, utan också för den åländska parlamentarismen och demokratin.
Frågan som uppstår mitt i rumban av avvikande uppfattningar i regeringsblocket är: vad är makten faktiskt värd? Ska man stanna i en regering vars politik man uppenbart har stora problem med?
Och hur mycket kan man svälja innan ens ideologiska övertygelse – den politiska själen – blivit såld för att man vill sitta vid makten? Eller handlar det helt enkelt om ersättare och ministerposter, att man inte vill att partikamrater ska förlora sina uppdrag?
Framför allt torde invändningar mot budgeten vara svårast att bära, svårast att bortse ifrån. Budgeten är LR:s programförklaring för det kommande året, det viktigaste politiska dokumentet för var det offentliga Åland ska ta vägen de närmsta 12 månaderna.
Om man har så allvarliga, grundläggande invändningar som delar av regeringsunderlaget luftade under budgetdebatten – är det värt priset att svälja detta för att sitta kvar vid regeringsbordet?
Kanske är det ändå det. Politik är att vilja, men också att realisera sina idéer. Bara ett parti kan vara störst och sätta agendan, men i regeringen sitter fem partier som i alla fall måste kunna räkna hem tillräckligt många segrar för att kunna hävda att regeringsmedverkan är motiverad.
Uppenbarligen tycker Moderaterna, Hållbart initiativ, Ålands framtid och Obunden samling att så är fallet.
Dessutom måste också regeringsbildaren, i det åländska fallet Centern och Veronica Thörnroos, anse att samarbetspartierna delar tillräckligt mycket av regeringens värdegrund och syn på politiken för att tillåta dem att vara kvar. Så är tydligen fallet, sett till måndagens besked om samsynen på värdegrunden kring jämställdhet.
Frågan kvarstår – var går gränsen? I Sverige har den senaste av de senaste årens många regeringskriser innehållit många så kallade ”röda linjer”, där partier tydligt aviserat var deras gräns går för att samarbeta i olika regeringsalternativ.
Kanske vore det något som tydliggjorde hur de åländska partierna värdesätter den egna övertygelsen kontra möjligheten att sitta vid regeringsbordet?
Just nu verkar det mest vara maktbegäret som styr.
