Örebro, Örebro, en idyll i Svea rike må ni tro. Så går texten i sången som sjungs vid hockey- och fotbollsmatcher i Örebro. Det är stadens hymn som på många sätt sätter ord på vad vi som har bott, men även de som fortfarande bor där, känner för staden.
Jag liksom många andra ålänningar har en nära relation till Örebro. Det kan låta konstigt med tanke på avstånden mellan Åland och Örebro, men genom åren har hundratals ålänningar studerat i staden. Många har även valt att stanna efter studierna.
En stad som på många sätt är en idyll. Där landsbygd blandas med stadsliv och där en ålänning känner igen sig på många sätt. Närheten och mentaliteten påminner nämligen mycket om den åländska.
När skotten ekade i Västhaga ekade de därför även på många andra håll. För även om det finns utmaningar i Örebro, inte minst gällande utanförskap, så skvallrar händelsen om att vi lever i tider där liknande händelser kan ske var som helst. För händer det i Örebro kan det hända här.
Det här är inte längre något som kan utspela sig i USA. Utan smärtsamt har vi bara det senaste året fått erfara att det kan hända på nära håll, som i Örebro och i Vanda.
Händelserna i sig är tragiska och oroväckande men de skvallrar även om något annat – att något skaver rejält i vårt nordiska samhällsbygge.
Ökat utanförskap och växande problem med mental ohälsa blir en allt vanligare del av vardagen. En vardag där våra ungdomar mår allt sämre och antalet extrema rörelser fortsätter att öka. Det här håller inte. Var är det sunda förnuftet och vad kan vi som samhälle göra för att fånga upp dessa rop på hjälp? Vad kan vi göra för att skänka hopp till de som ser allt som hopplöst?
Ett vanligt svar på frågorna ovan är att politikerna och det offentliga ska göra mer. Och visst finns det väldigt mycket man kan göra bara genom att se till att vi har bra vård, skola och omsorg, men det stannar inte där.
Vi som samhällsmedborgare måste börja ta ett större ansvar för hur vi agerar som medmänniskor. Men vi kan även bli bättre på att ställa krav, inte bara på våra barn och ungdomar utan även på varandra. Sätta gränser och markera rätt från fel.
Vi behöver lyfta blicken och se på våra medmänniskor och våga finnas där även när det är tufft. Släppa bilden av drömlivet som vi dagligen matas med och se livet som det verkligen är – en blandning mellan sött och salt och våga vara i det.
När detta skrivs vet vi ännu inte vad som föranledde det hemska som utspelade sig i Örebro, men samtidigt är händelsen en väckarklocka. En väckarklocka som ringer lite för ofta, men som samtidigt ger oss möjlighet till förändring. Därför är det en viss tröst att se att åländska skolor tar detta på allvar. Inte bara genom att skapa planer för om det värsta skulle hända – utan även för att skolan finns där som medmänniskor och möter situationen med trygghet och omsorg. Lyssnar, svarar på frågor och skapar en lugn och säker miljö. Det kunde vi alla ta till oss och lära oss av när orosmolnen tätnar.
Daniel Dahlén
