För två veckor sedan kraschade ett tåg lastat med kemikalier i Ohio, USA.
De runt 4.700 invånarna i byn Palestine har blivit tillsagda att det är säkert för dem att återvända till sina hem, men uppmanas enligt tidningen Washington Post att dricka vatten på flaska i stället för ur sina kranar tills vidare, och lokalbefolkningen fortsätter rapportera om massdöd av fisk och höns i närområdet. En person som intervjuats säger att han överväger att flytta eftersom kemikaliespillet troligtvis kommer ta flera år att städa upp.
Kritik har riktats mot president Joe Biden, som i början av december i fjol gjorde det olagligt för järnvägsarbetare att strejka för rätten till sjukdagar, medan andra pekar ut att järnvägsindustrin i flera år utsatts för successiva nedskärningar och sparkrav.
Även president Donald Trumps administration skar ned på kraven på säkerhetsåtgärder och kontroller. Om olyckan skulle ha ägt rum ändå är förstås omöjligt att säga, men tydligt är att industrin inte fått de rätta förutsättningarna för att göra ett jobb som bedöms vara så viktigt att de anställda inte anses kunna ta ut någon sjukledighet. Allt, förstås, i ekonomins intresse.
En mindre dramatisk men illavarslande utveckling hittar vi här på Åland om vi tittar mot ÅHS. I måndagens Ålandstidning kunde vi läsa att sjukskötare överväger att söka sig bort från ÅHS efter bråk kring Love-tentan, som krävs för att förnya en anställds läkemedelstillstånd, men som flera anställda säger att de upplever som kränkande och stressfull och dessutom bristfälligt översatt från svenska till finska.
I en insändare i tisdagens tidning kallar den pensionerade tandläkaren Klas Silfverberg ÅHS agerande i frågan för nonchalant, och i onsdagens tidning fann vi ytterligare två insändare på ämnet ÅHS. Den ena menar att tentakravet är nonchalant i grund och botten, och den andra att arbetsklimatet inom hela organisationen lider av större och mer utbredda problem. Bland dessa nämns osakligt bemötande av personalen uppifrån, en tystnadskultur, hot och en ovilja från styrelsens sida att ta itu med problematiken.
Detta är förstås bara en sida av saken, men bör ses mot bakgrunden att ÅHS i många, många år betingats med sparkrav efter sparkrav och en konstant press att göra mer med mindre.
I slutet av januari accepterade vårdfacket Tehys styrelse slutligen ett nytt förslag till avtal, men innan det kom till den punkten hade det redan i månader viskats om strejk för bättre arbetsvillkor. Detta i sig ska ses mot bakgrunden av att vårdpersonal från hela Finland börjat söka sig till Norge för att kunna fortsätta göra samma jobb men för mer betalt. Samt samhället Ålands pågående ansträngning för att locka fler till vårdyrket genom skapandet av nya utbildningar och närvaro vid rekryteringsmässor, eftersom behovet av dem finns redan i dag och bara väntas växa sig större. Någonstans här kan man påminna sig själv om den onaturligt höga personalrotationen kring chefsläkarposten och den pågående omformningen av den samma. Vad händer?
I Storbritannien under coronapandemin uppstod ett fenomen där folk vid ett givet klockslag varje kväll öppnade sina fönster och applåderade för NHS-personalen, som av politiker och i media gång på gång kallades hjältar och en av nationens stora stoltheter.
Då pandemin var över, och vårdarbetarna började efterfråga bättre arbetsvillkor, blev beskedet dock att några sådana pengar inte fanns och att NHS snarare skulle behöva genomgå nya nedskärningar. Som journalist på Åland under pandemin gick det så gott som dygnet runt att få tag på klinikchefer och smittspårare. De gjorde sitt uppdrag dag och natt, och hur pandemin på Åland hade sett ut annars är svårt att tänka sig. Har deras insats uppmärksammats på det sätt den förtjänade?
Många som söker sig till vårdyrket gör sannolikt det för att de genuint vill hjälpa, och inte i första hand för pengarnas skull.
Och att Åland inte kan sätta exakt hur mycket pengar som helst på vården är förstås en självklarhet i en tid då samhällsekonomin står inför ett antal utmaningar. Men det går inte heller att förvänta sig att de som vill hjälpa ska fortsätta vilja det under vilka omständigheter som helst. Går det verkligen inte att höja löner eller anställa fler, då är det så, och är gräset grönare i Norge så är det det. Helt krasst är det så arbetsmarknaden fungerar. Men en sak vi kan göra, om viljan finns, för att hjälpa dem som vill hjälpa oss är att lyssna på vad de säger att de behöver för att trivas med och stanna på sina jobb. Även en krasch i arbetsklimatet kan i värsta fall ta år att städa upp.
