Dagens ämne: Mondelez-bojkotten
”En annan relevant fråga är hur bojkottvågen sköljer vidare. Den här typen av initiativ är sällan konsekventa, men om det den här gången skulle vara det borde rimligen företag som Unilever, Loreal, Carlsberg, Nestlé och Pepsi stå på tur.”
Livsmedelskoncernen Mondelez, som bland annat äger välkända svenska varumärken som Marabou, O’boy och Philadelphia, har under den senaste tiden hamnat i skottgluggen på grund av sin verksamhet i Ryssland. Röster om att bojkotta produkter från Mondelez portfölj har höjts sedan Ukrainas antikorruptionsmyndighet NACP i maj svartlistade koncernen, och i Sverige har flera stora aktörer bestämt sig för att rensa i sina sortiment och sluta sälja till exempel Marabou.
Som vi kunde läsa i måndagens Ålandstidningen diskuteras frågan också inom det åländska livsmedelsklustret. På Hugos i Hammarland har man redan bestämt sig för att sluta köpa in produkter från Mondelez, och övriga ”följer med frågan”.
Frågan om hur det ska hanteras är inte alls självklar. Syftet med den bojkottvåg som nu dragit över Mondelez är förstås att pressa dem till reträtt från den ryska marknaden, men vem drabbas om det inte händer? Vad är nästa steg och hur länge ska bojkotten pågå? I Sverige har bland annat Livsmedelsarbetareförbundet varnat för att Marabous svenska fabrik hotas. Om det är resultatet har bojkotten knappast uppnått önskvärd effekt.
En annan relevant fråga är hur bojkottvågen sköljer vidare. Den här typen av initiativ är sällan konsekventa, men om det den här gången skulle vara det borde rimligen företag som Unilever, Loreal, Carlsberg, Nestlé och Pepsi stå på tur.
Det där är för övrigt bara några exempel som är lika godtyckligt utvalda som bojkotten mot Mondelez. Vissa hamnar i skottgluggen och andra gör det inte. Sällan grundar det sig på opartisk rättvisa och objektiva kriterier.
Det går att göra liknelser till debatten inför fotbolls-VM i Qatar som också fick orimliga proportioner. Men inte i relation till vad som faktiskt diskuterades, utan i relation till allt annat som inte diskuterades.
I dagens alltmer globaliserade och konsumtionsbaserade samhälle finns det få saker som har ett gott samvete. Mycket av det vi gör och konsumerar i dag har på något sätt ett samröre med skurkstater och andra stater med värderingar och system som vi här i västvärlden tycker är allt annat än okej.
Det är nämligen det delar av vår europeiska välfärd bygger på. Titta bara på alla otaliga miljarder som Kina, gulfstaterna – och Ryssland för den delen – pumpat in i Europa. Det är ”smutsiga pengar” som bidragit till den europeiska välfärden. Huruvida det är bra eller inte går det att ha olika uppfattning om, men det är så det är och länge har varit.
Med det sagt ska vi förstås inte tiga inför krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter. Men samtidigt som det pratas om bojkotter av både det ena och det andra fortsätter rysk gas att flöda in i EU. Det ger en bild av att vi gärna markerar mot orättvisor, men bara när det passar oss själva. Sådant kappvänderi brukar sällan vara ett framgångsrecept om man vill åstadkomma förändring.
I stället för att skjuta från höften borde vi i så fall kanske lyfta en bredare diskussion om vad och vilka vi ska ha samröre med, men den vägen framåt skulle antagligen kosta en hel del.
När det gäller enskilda aktörers bojkottbeslut är antagligen det enda rätta att lyssna på konsumenterna, och när det gäller Mondelez bör bolaget, likt flera andra bolag, lämna Ryssland.
Kevin Eriksson
