Jämställdhetsfrågan har än en gång rivit upp en konflikt i lagtinget. Den här gången i den arbetsgrupp som arbetar för att öka jämställdheten i lagtinget efter att ledamoten Stellan Egeland (Ob) föreslagit att forskaren Anna-Karin Wyndhamn borde höras.
2020 gav Anna-Karin Wyndhamn ut boken ”Genusdoktrinen” tillsammans med högerdebattören Ivar Arpi. Boken handlar om svenska universitets tillämpning av genusvetenskap i sitt genomförande av jämställdhetsintegrering. Bokens innehåll har av många betraktats som kontroversiellt och Anna-Karin Wyndhamn har beskrivits som ett högerspöke.
Samtidigt har hon i sammanhanget en gedigen och mer än 20 år lång erfarenhet av jämställdhetsfrågor. Men skulle hon tillföra något i det arbete som den av lagtinget tillsatta arbetsgruppen för jämställdhet just nu håller på med?
Både ja och nej.
Om vi börjar med boken så utgår den från en frågeställning som helt saknar betydelse för arbetsgruppens uppdrag. Men slutsatserna från hennes andra arbeten eller forskning hade säkert kunnat vara matnyttiga för arbetsgruppens arbete.
Problemet är förstås att Anna-Karin Wyndhamns forskargärning, utan att lägga någon värdering i den, delvis hamnat i skuggan av hennes samhällsengagemang. ”Genusdoktrinen” har beskyllts för att ha tydliga ideologiska ingångar och hon har på senare år aktivt engagerat sig i samhällsdebatten. Vi kan inte ta forskaren Anna-Karin Wyndhamn till Åland utan att få med den kontroversiella debattören.
Det kastar i sin tur ljuset på ett ännu större problem, nämligen det att jämställdhetsfrågan blivit något av en doktrin. En fråga i vilken ett visst synsätt haft tolkningsföreträde och där allt annat avfärdas som struntprat eller aktivism. Där det inte spelar särskilt stor roll om personen som står bakom något är en forskare med lång erfarenhet och vars uppgift har en stark vetenskaplig grund, eller om personen är en vardagstyckare.
Det finns förstås andra forskare på området som inte profilerat sig lika tydligt i debatten som Anna-Karin Wyndhamn. Personer som är mer förknippade med sin forskargärning än sitt samhällsengagemang. Oaktat innehållet i budskapet. Det hade varit lämpligare att höra en sådan.
Det kanske mest anmärkningsvärda i sammanhanget är ändå att en annan ledamot i arbetsgruppen, Nina Fellman (S), hotar med att lämna om Anna-Karin Wyndhamn hörs. Det är förstås allt annat än pragmatiskt, och lika fånigt är det att Stellan Egeland hotar med samma sak om hon inte hörs. Just sådant beteende riskerar ta trovärdigheten ur hela arbetsgruppens arbete.
Vad gäller frågan om hur lagtinget ska bli mer jämställt finns det samtidigt ingenting kontroversiellt med att försöka förstå sig på varför olika personer gör olika val, snarare än att aktivt försöka påverka de val som görs. Forskning på området visar till och med att skillnaden mellan män och kvinnor, och valen de gör, tenderar vara större i jämställda och fria länder med höga nivåer av ekonomisk utveckling.
I ljuset av det är kvoteringsliknande åtgärder inte rätt väg att gå. Men ekonomiska incitament, likt den tidigare jämställdhetsbonusen, är inte heller helt oproblematiska eftersom den belönar ett papper med namn snarare än det faktiska utfallet.
Som exempel kan också de åländska idrottsföreningar som från och med årsskiftet måste beakta könsfördelningen i sina styrelser för att kunna söka verksamhetsbidrag från Ålands Idrott nämnas.
Kraven har fått bland annat bowlingförbundet att med ljus och lykta söka efter nya styrelsemedlemmar. Eller styrelsenamn kanske man ska säga. För det är risken med kraven. Att föreningsstyrelser och kandidatlistor fylls med oengagerade namn i stället för med engagerade medlemmar. Ett upplägg som knappast utvecklar den åländska politiken eller idrotten.
Eller något annat för den delen.
Ställer man grupper mot varandra och tar jämställdhetsarbetet för långt avviker resultatet från de val människor annars hade gjort, och det riskerar att bli kontraproduktivt på flera sätt. Men för den delen behöver man inte lämna allt åt sitt öde.
Oaktat vad som är rätt finns det åtminstone anledning för alla som är involverade i jämställdhetsdiskussionen att sätta känslorna åt sidan och försöka lyssna på varandra, och på all forskning. Det är en fråga som förtjänar mer än att smutsas ner av ideologiska och känslomässiga sanningar som inte är förankrade i verkligheten – och att tjafsa om vem som ska eller inte ska höras i en arbetsgrupp är en sandlådenivå som riskerar gröpa ur hela arbetets trovärdighet.
Kevin Eriksson
