Efter flera år av snabba byten på topposten inom ett av de viktigaste kommunförbunden som Åland har kom det snabbaste avhoppet hittills. Efter bara drygt tre månader på posten som förbundsdirektör meddelade förra veckan Ann-Christine Österbacka att hon lämnar jobbet.
Anledningen hon angav är att hon fått backning av styrelsen på den organisationsförändring hon föreslagit för att, som hon ser det, effektivisera arbetet vid boende- och vårdcentret.
Bara ett par dagar tidigare meddelade styrelsen ordförande Edgar Kalm att han avgår med omedelbar verkan. Han menade att det var en ”ömsesidig brist på förtroende styrelse och styrelseordförande emellan” som låg till grund för hans beslut.
Med grumliga hänvisningar till sekretess ville Kalm dock inte i uppföljande intervjuer klargöra vad denna brist på förtroende grundades i.
Det är måhända lätt att dra en smula på smilbanden och ta sig för pannan efter ytterligare ett haveri i förvaltningen av det offentliga Åland. Men det är knappast något att garva åt, snarare att bli väldigt, väldigt bekymrad över.
På många plan.
Oasen är ett kommunförbund mellan 13 kommuner och är centralt för flertalet av dessa kommuners förmåga att kunna leva upp till sina lagstadgade skyldigheter för kommuninvånare med behov av tyngre vårdinsatser.
Problemet är bara att under en räcka år har Oasen och samarbetet kring förbundet fungerat knackigt. Som tidigare nämnts har man haft svårt att behålla den verksamhetsansvariga direktören under längre tid, men också samarbetet mellan kommunerna har knakat i fogarna flera gånger om.
Nu tycks skiten ha träffat fläkten rejält, om ni ursäktar franskan.
Vi vet som sagt inte den exakta orsaken till varför Edgar Kalm hoppar av. Däremot vet vi att Ann-Christine Österbacka inte fick gehör för sina planer på en omorganisation i ledningen av Oasen. Hon ville göra ändringar i den plan som funnits, men en majoritet i styrelsen röstade emot detta.
För den i Oasens (tydligen) hemliga interna klubb av beslutsfattare tycks det märkligt att man väljer att tillsätta en förbundsdirektör bara för att ett par månader senare underminera samma direktörs ledarskap genom att underkänna något så grundläggande som en organisationsförändring. Var det något som inte diskuterades under rekryteringen? Kom det som en överraskning för styrelsen hur den nya direktören ville styra skutan?
Om så är fallet blir intrycket att Oasen är en amatörernas lekstuga. Om inte måste rekryteringen varit fullständigt undermålig.
Nu står Oasen utan både styrelseordförande och förbundsdirektör och frågan är hur lång tid det kommer att ta innan skutan har ett stabilt styre och en tydlig riktning igen.
Men hela affären visar på långt mycket allvarligare brister i hur det offentliga Åland är uppbyggt. Med närmare 200 interkommunala samarbeten på Åland har det länge funnits farhågor för hur demokratin och medborgarnas möjlighet till insyn påverkas. Nu har Oasens ledningsfunktion havererat inför öppen ridå – men orsaken till varför det är så får vi utanför den hemliga klubben inte veta. Det är nämligen sekretessbelagt. Sådana möjligheter finns nämligen i kommunförbund.
Det är lika beklämmande som illavarslande att det är på detta sätt – och borde vara ett av de bästa argumenten som förkämparna för kommunsammanslagningar kan föra fram.
Liksom i många andra aktuella frågor inom den offentliga åländska förvaltningen måste också sanningen om Oasens haveri upp på bordet.
Jonas Bladh
tel: 266 38
