Åsikterna, kritiken och farhågorna har varit många sedan högersidan i den svenska politiken vann valet för en dryg månad sedan. Det blev inte lugnare när Ulf Kristersson efter många om och men presenterade överenskommelsen som Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna slutit med Sverigedemokraterna om hur politiken ska se ut de kommande fyra åren.
Från högerdebattörers jubelrop över krafttag mot brottsligheten och sänkta skatter, till domedagsprofetior om hur fri- och rättigheterna i Sverige är hotade i och med att Jimmie Åkesson och hans partikamrater nu till stor del styr hur landet ska styras.
Som alltid när en ny regering tillträder är förstås båda sidor fortfarande uppfyllda av valets höga tonläge och adrenalinstinna vokabulär, för ingen av dem har rätt. Åtminstone inte i närtid. Nej, den nya regeringen kommer inte att lyckas stoppa gängskjutningarna inom överskådlig tid, och man kommer att inte ha massor av mer pengar till stora skattesänkningar samtidigt som landet går in i en lågkonjunktur.
Och nej, det faktum att Sverigedemokraterna får stort inflytande över regeringens politik innebär inte att demokratin har fallit och att Sverige numera är en auktoritär stat.
Däremot står den svenska politiken i allmänhet, och de tre regeringspartierna i synnerhet, inför en ny situation som kommer att kräva att man lyckas stå upp för de grundläggande svenska värderingar som man skriver om i sitt avtal om regeringsmakten.
I det är udden riktad mot invandrare, enligt ökänd SD-modell, och det är en svängning som fullbordas för ett land som stått i första ledet för kampen för solidaritet med de som inte är lika lyckligt lottade som vi som fötts i den rika delen av världen.
Men svenska värderingar är också att värna alls lika värde och rätt, att värna fri- och rättigheter, att värna yttrande- och pressfrihet.
På samma sätt som Sverigedemokraterna de senaste åren fått Socialdemokraterna att lägga om den svenska migrationspolitiken och den nytillträdda regeringen att ta ett steg till mot ett land med högre murar, är det rimligt att anta att nästa SD-önskade steg är att rikta intresset mot just dessa grundläggande fri- och rättigheter.
Gång efter annan har vi hört ledande företrädare för Sverigedemokraterna hylla utvecklingen i Polen och, framför allt, Ungern. Ländernas som återkommande kritiserats av EU för att bryta mot regelverket kring demokrati och som slagit in på den auktoritära banan. Länderna där domstolarnas oberoende begränsats och den fria pressen blir allt mer ofri.
Demokratin är satt under press på många håll i Europa i dag, och Sverigedemokraterna delar dna med den rörelsens andra partier. Vi har hört hur SD-toppar som Richard Jomshof och Björn Söder mer eller mindre subtilt antytt att bara SD kommer till makten så kommer också Sverige att strama åt friheterna.
När Ulf Kristersson, Ebba Busch (Kd) och Johan Pehrson (L) stod sida vid sida med Jimmie Åkesson (SD) och presenterade avtalet om politiken var det inte bara ett regeringsskifte de presenterade.
De presenterade också en bild av ett hårdare Sverige. Det är möjligt att det är vad landet behöver i en svår tid, men samtidigt är det inte ovanligt att ett första steg följs av flera andra.
Om så blir fallet kan det som svenska medborgare tagit för självklart snart vara i grunden förändrat.
Samtidigt som Kristersson, Busch och Pehrson sken i kapp med Åkesson, måste de också insett att det ligger i farans riktning att SD kommer att kräva allt mer svårsmälta riktningsförändringar av det svenska samhället. Och att de och deras partier nu är demokratins viktigaste vakthundar inför dessa utmaningar.
Vi har sett utmaningar mot fri- och rättigheter tidigare, i USA såväl som i Danmark, Norge och Finland, när högerpopulister kommit till framskjutna maktpositioner. Resultatet har blivit att vissa saker ändrats till det värre, att samhällen och samhällsdebatter blivit hårdare.
Systemen utmanades – men systemen vann tack vare att de andra partierna och politikerna inte tillät att allt rämnade.
Samma kamp måste M, Kd och L i Sverige våga, kunna och orka ta när ett SD som spritter av valframgång lägger fram nästa radda förslag om hur landet ska förändras i grunden.
Har Kristersson, Busch och Pehrson förmågan, är frågan?
