Ålands Näringsliv kommer tre gånger per år ut med en bedömning av landskapsregeringens insatser. Den senaste bedömningen sträcker sig över tidsperioden höst och vinter 2021.
I snitt ger näringslivsorganisationen landskapsregeringen ett godkänt betyg, men på en punkt sticker betyget ut.
När det kommer till relationerna med den finländska regeringen och myndigheter är betyget lägre. Organisationen anser att de dåliga relationerna kan påverka den finländska allmänhetens syn på Åland i en negativ riktning och efterlyser ökad smidighet och agilt agerande. Det är inte första gången liknande åsikter kommer fram.
Den åländska historien är full av åsikter om hur relationen mellan Helsingfors och Åland ska skötas. Och än i dag kan man höra många med drömsk blick prata om tiden då meningsskiljaktigheter löstes tillsammans med presidenten i bastun efter en lång dag av gäddfiske på åländska vatten.
Den vardagen är dock långt ifrån dagens verklighet. Regler och protokoll ska följas och den demokratiska tågordningen respekteras.
Det politiska Åland har på många sätt inte en naturlig koppling till det finländska beslutsfattandet, bland annat eftersom partiväsendet skiljer sig åt. Men framförallt är den vardagliga verkligheten inte den samma och det är sällan parterna hittar varandra i vardaglig politik.
En finländsk politiker har väldigt lite att vinna på att föra en aktiv åländsk politik. Åland engagerar inte och röster kan sällan hämtas från Åland. Således är det inte självklart att tid och energi ska läggas på att lösa Ålands utmaningar.
De åländska politikerna i sin tur har givetvis lika fullt fokus på Åland och de åländska väljarnas hjärtefrågor. Avståndet mellan parterna blir således svårt att minska i den politiska vardagen.
Det finns dock undantag. Under arbetet med den nya självstyrelselagen har vi sett både bra och mindre bra samarbeten. Genom den så kallade Ålandskommittén, under ledning av president Tarja Halonen, samlades åländska och finländska partier för att tillsammans hitta vägar framåt, vilket man initialt även hittade.
Trots den då gemensamma politiska viljan att utveckla den åländska självstyrelsen talar nu mycket för att det mesta går i sank. Trots goda kontakter mellan politikerna och en intensiv dialog har vi nu några år efteråt fortfarande ingen lösning – så var ligger då problemet?
När vi analyserar arbetet med den nya självstyrelselagen, och de fall där självstyrelsen har fått stå åt sidan under pandemin, synliggörs problemen.
I fall efter fall är det på tjänstemannanivå som Åland stött på problem i Helsingfors. Det är tjänstemän som uttalar sig om till exempel revideringen av självstyrelselagen och över tillämpningen av befintlig lagstiftning. Tjänstemän som hörsammar den politiska överenskommelsen om Åland som autonomi är ett undantag.
Det är alltså inte så enkelt som Ålands näringsliv får det hela att låta. Den åländska självstyrelseförvaltningen och dess företrädare kan inte ändra på situationen självmant bara genom att tänka mer agilt. Nej, verkligheten är mycket mer komplex och det krävs stora insatser på flera nivåer.
Att de finländska tjänstemännen har stor makt vid de olika ministerierna är ingen nyhet. Det är inte heller en nyhet att många upplever att tjänstemännens makt ökar i takt med att dagens politiker många gånger hellre fokuserar på sina egna framgångar på sociala medier än verklig politik. Var finns det en plats för Åland i den ekvationen?
Om Åland ska få sin röst hörd i Helsingfors finns det flera insatser som behöver göras.
Åland måste öka sitt kunnande inom självstyrelsepolitiskt relevanta områden. Därutöver behöver vi stärka vårt kunnande kring självstyrelsen samt hanteringen av den i förhållandet mellan Helsingfors och Åland. Åland behöver också skapa större och bredare nätverk för att på ett tidigt skede kunna utbilda ledande tjänstemän i vad självstyrelsen innebär.
Vidare behöver Åland skapa ett samarbete med inte bara befintliga politiker utan även ungdomspolitiker och därigenom arbeta för att de finländska politikerna ska få upp ett naturligt intresse för Åland. Detta är exempel på några potentiella insatser som skulle kunna leda till en bättre dialog.
Oavsett hur man går till väga krävs det att båda parter visar vilja och tar ansvar. Åland kan inte allena åläggas det ansvaret. Det är dock viktigt att poängtera att vi inte ska lägga oss platta utan vi ska tala för vår sak, men med ödmjuk och hövlig ton. Vi ska vara skarpa i vår åsikt och medan tiden går ska vi gång efter gång föra fram vår åsikt och hävda vår rätt och samtidigt visa att det är bra för hela Finland.
Tyvärr finns ingen snabb lösning på problemet, men en önskan vore att politikerna i Helsingfors – och i synnerhet den som kallar sig Ålandsminister – visar lite mer engagemang i ålänningarnas vardag och i deras önskan att få sin röst hörd. Det skulle åtminstone vara en bra start på en bättre dialog.
