Vi har hört det ett antal gånger under den här pandemin. Lantrådet Veronica Thörnroos ståendes i skenet av landskapsregeringens lite för starka studiolampor och sucka över den finska regeringen. Allt som oftast handlar det om att lagförslag eller förordningar inte är översatta till svenska.
Thörnroos regering har uppenbart bestämt sig för att, där tidigare regeringar valt enstaka markeringar, sätta ned foten varje gång. Det har varit ovanligt högt tonläge från LR under pandemin, och på intet sätt utan anledning. Den finska regeringen har inte lyckats leva upp till vad självstyrelselagen stipulerar, och det är skamligt.
Samtidigt måste man konstatera att det hårda tonläget har hjälpt föga. För trots att lantrådet i lampskenet suckat, levererat slagkraftiga salvor mot Helsingfors och förkunnat att lagar finns för att följas så fortsätter lagförslag, bara delvis översatta, att landa på LR:s bord.
Vi ska dock vara tydliga i den här beskrivningen av läget. Flertalet gånger som begäran om remisser kommit till LR på det här sättet under året har det varit från Social- och hälsovårdsministeriet. Flertalet gånger då Social- och hälsovårdsministeriet ”glömt bort” Åland i beslutsfattandet under pandemin har det varit omsorgsminister Krista Kiuru (SDP) som haft ansvaret.
Den här sidan har flera gånger påtalat minister Kiurus tillkortakommanden i sitt värv. Under sommaren fanns flera tillfällen där hon uppenbarligen inte informerat resten av regeringen i avgörande frågor gällande restriktioner under pandemin. Nu har Kiuru och hennes medarbetare skickat ut ett utkast till lagstiftning om smittskydd som LR bedömer vara både undermåligt till stora delar och – vad värre är – ståendes i strid med såväl grundlagen som självstyrelselagen och den åländska statusen som demilitariserat område.
Att LR och lantrådet skärper tonen i det här fallet är förstås bra. Men som alltid när det handlar om diplomati – och kontakten mellan de två inhemska regeringarna handlar om just diplomati – är det viktigt både HUR man säger något och VAD man säger.
Att markera sitt missnöje genom hårda formuleringar är inte fel om man har på fötterna, och det tycks LR ha i det här fallet. Däremot när lantrådet och socialminister Annette Holmberg-Jansson (MSÅ) på presskonferensen i måndags gång efter annan konstaterade att utkastet kom från Finlands regering hade de förstås rätt, men också fel. Förslaget är ett utkast från ministeriet, inte en färdig proposition som den finska regeringen i sin helhet antagit. Det vet förstås lantrådet och socialministern.
I den finska regeringen har Åland både goda och mindre goda vänner. Hos de goda finns en vilja, en pliktkänsla, att föra Ålands talan. När LR drar alla finska ministrar över samma kam, som man gör när man inte adresserar ministeriet utan ”Finlands regering”, riskerar man att utsätta relationen till de goda vännerna för påfrestningar. Ingen vill ju bli beskylld för saker man inte har varit delaktig i.
Statsminister Sanna Marin (SDP) har visat en godvillig inställning till Åland under sitt år på posten. Den relationen bör LR värna och odla. Samtidigt är, som sagt, Ålands relation till statsministerns partikamrat Kiuru mycket ansträngd. Besvärande i sammanhanget är att Marin och Kiuru står varandra nära politiskt och (enligt uppgifter i finsk media) privat. Detta kan göra att allt för hård personlig kritik mot Kiuru riskerar att landa fel hos regeringschefen.
Å andra sidan blir det ohållbart om inte Åland markerar när en i pandemibekämpningen ytterst central minister gång efter annan nonchalerar Ålands speciella ställning.
Sist och slutligen är det Sanna Marins ansvar att se till att hennes ministrar klarar av att sköta sina uppgifter, personliga och professionella band till trots. Det är Sanna Marin som är regeringschef, det är hon som är ytterst ansvarig för vad varje minister gör på sitt respektive område.
Åland är inte ensamma om att uppleva problem med minister Kiuru. För halvannan vecka sedan krävde regeringskollegan Centerns krets i Lappland Kiurus avgång eftersom man ansåg att hon inte tagit hänsyn till Lapplands speciella behov som turistintensiv region. Känns kritiken igen, månne?
Åland ska markera när ministrar inte uppfyller självstyrelselagen, eller när regeringen i Helsingfors inte tar hänsyn till den speciella ställning Åland de facto har i det finska statsbygget. Och statsministern måste lyssna och agera på kritiken.
Men landskapsregeringen måste också värna kontakterna till regeringen i Helsingfors genom att adressera kritik dit den hör hemma, inte låta svepande ordsvador skada relationen till den finska regeringen i dess helhet.
