Landskapsregeringens mantra har varit att den visst vill se kommunsammanslagningar, men att dessa till skillnad från den tidigare regeringens kommunreform ska ske frivilligt. Om någon kommun hamnar på obestånd ska en kriskommunlag inrättas med vilken LR kan slå ihop den kapsejsade (för det ska vara en sådan svår situation) kommunen med en rikare.
Problemet löst? Inte det minsta. Den lösningen garanterar förvisso att den kapsejsade kommunens invånare får sin lagstadgade service, men samtidigt är det enda som sker att problemet skjuts över på en annan kommun. Eller på landskapet.
De i dag 16 kommunerna har vitt skilda förutsättningar för att ge sina invånare all den service de har rätt till. De allra flesta kommunerna har redan slimmat sina organisationer in till skelettet, det finns inget mer att spara på. När då intäkterna faller är skattehöjningar eller lån de enda återstående alternativen. Och i de allra flesta fall är skattehöjningar heller inget alternativ eftersom de inte ger tillräckligt med pengar om de inte är chockerande stora.
Problemet med att hitta en lösning för det åländska kommunfältet kvarstår alltså, och nu ligger ansvaret för att lösa frågan på kommunpolitiker som hittills inte velat slå ihop sina påsar.
Frågan är om mindre sammanslagningar, två eller tre kommuner åt gången, är en framkomlig väg. Och en ännu större fråga är om det de facto innebär någon lösning.
Nej, var svaret när tidigare utbildningsministern och numera fullmäktigeledamoten i Lemland, Tony Asumaa (Lib), räknade på en samgång mellan den egna kommunen och Lumparland. Asumaa kom fram till att för att den sammanslagna kommunen skulle nå ett positivt resultat, utgående från nästa års budgetar, måste stora ingrepp till. I praktiken skulle all offentlig verksamhet i Lumparland skrotas (och då spår Asumaa att också butiken bommar igen) och att den nya kommunen höjer skatten till 21,5 procent. Lumparland har i dag 19,5 procent och Lemland har 17.
Nu ska sägas att en viktig del saknas i Asumaas uträkning, nämligen det samgångsstöd som LR vill ge till kommuner som går samman. Detta stöd, som utbetalas efter invånarantal och i en fallande skala under fem år, skulle lindra den av Asumaa framräknade dystopiska effekten. Men inte helt.
Problemen återstår också efter en sådan sammanslagning.
Under budgetdebatten i november föreslog John Holmberg (Lib) att man i stället för en kommunreform ska fundera på en samhällsreform. Han såg en framtid där Kommunernas socialtjänst, KST, förutom socialvård också tar hand om äldreomsorgen åt kommunerna. Men KST skulle då inte fortsätta i formen av ett kommunalförbund utan i stället placeras under landskapet, som ett verksamhetsben liknande ÅHS och gymnasiet. Holmberg såg också en framtid där landskapet tar över ansvaret för grundskolan och Fastighetsverket.
Hur mycket John Holmberg själv tror på den här modellen återstår att se, men icke desto mindre är det ett intressant tankeexperiment. Kommunerna klagar i dag på att de åläggs allt tyngre uppgifter i lag, och att det inte är ekonomiskt hållbart. Det blir förvisso inte mindre kostsamt att bedriva varken vård, omsorg eller utbildning för att landskapet tar över, men kanske blir det enklare att göra de förändringar som rycker allt närmare med en huvudman för verksamheterna än 16.
Socialdemokraterna vill fortsatt se kommunreformen om än med en justerad tidtabell. Men inte heller det är en framkomlig väg. Det finns ingen majoritet i lagtinget för den reformen.
Och vad än värre är – det finns ingen möjlighet att tvinga igenom den heller. Juridiskt var kommunreformen död i samma ögonblick som kulturutskottets majoritet strök den tvingande paragrafen i det ursprungliga lagförslaget. Och det gjorde man eftersom den inte bedömdes hålla i laggranskningen. En omöjlig lag ersattes av en tandlös. Och en tandlös lag var inte en framkomlig väg då, och är det inte heller i dag.
Den nya kommunstrukturlagen diskuteras i lagtinget, men den löser inga problem. Det gör inte någon annan lag eller någon politiker heller. Inte än, och förmodligen inte ens snart.
Men samtidigt tickar klockan obönhörligen allt starkare. Åland kommer under överskådlig tid inte kunna öka sina intäkter i samma takt som utgifterna växer.
Något behöver göras, och våra folkvalda har fått uppdraget att göra det.
Vem har modet att hitta lösningen på problemen?