Anton Nilsson (mitten) var med och säkrade det enda svenskspråkiga mandatet från finsk sida i söndagens val till EU-parlamentet. På valvakan i Mariehamn applåderade han resultatet i sällskap av bland andra kampanjchefen Alexandra Gäddnäs (till vänster), Roger Mansén (C) och Peggy Eriksson (ÅF).
<@Fotograf>Daniel Eriksson
Anton Nilsson (mitten) var med och säkrade det enda svenskspråkiga mandatet från finsk sida i söndagens val till EU-parlamentet. På valvakan i Mariehamn applåderade han resultatet i sällskap av bland andra kampanjchefen Alexandra Gäddnäs (till vänster), Roger Mansén (C) och Peggy Eriksson (ÅF).Foto: Daniel Eriksson
Foto:

Bild

En lokal seger som sträcker sig långt utanför Ålands gränser

Att Svenska folkpartiet (SFP) säkrade sin plats i EU-parlamentet för de kommande fem åren är något att glädjas åt i det Europa vi lever i. Ålänningen Anton Nilsson bidrog starkt till mandatet med imponerande 9.196 röster.

Efter att årets EU-val har omtalats som viktigare än någonsin med konflikter och extrempolitiska krafter på frammarsch var det en lättnadens suck som gick genom stora delar av Finland under söndagskvällen när valresultatet stod klart. På det europeiska planet stod de nordiska EU-länderna ut, med tydliga preferenser för centerpartier, vänstersidan och miljöpartier. Det är anmärkningsvärt att Anton Nilsson, som är Ålands ministerråd i Bryssel, kammade hem över 8.000 röster på Åland. Det motsvarar 83,4 procent av alla röstberättigade på Åland. Att säga att Anton, som aktivt har kampanjat med stor framgång de senaste månaderna, har vunnit ålänningarnas förtroende är en underdrift.

På den större skalan var han dock en bra bit i från att överta SFP:s plats i EU-parlamentet, men som han själv sade är det viktigaste att platsen består och att den innehas av en kompetent person som inte bara tar svenskspråkigas intressen i beaktande, utan även ålänningarnas. Anna-Maja Henriksson, som fick näst flest röster på Åland, är en stabil representant som har goda kontakter till både Anton Nilsson och Mats Löfström, vilket är en trygghet för oss på Åland. Att bli störst lokalt är en sak, men att komma in på en tredjeplats på partilistan är inte dåligt det heller. Speciellt inte när man arbetar i Bryssel och därmed automatiskt har mindre synlighet och möjligen mindre inflytande i Helsingfors.

Åländska Jessy Eckerman, som knep en tredjeplats på Åland, gjorde ett bättre val än hon själv hade förväntat sig. Med två åländska kandidater kan vi bara hoppas att det i framtiden finns ännu större lokalt intresse för att vara ålänningarnas röst i Bryssel. Vem vet, kanske vi kommer se ännu fler kompetenta, åländska kandidater som ställer upp i EU-valet. Valdeltagandet gick i år ned med några få procentenheter, från 51,1 år 2019 till 49 procent i år. Vi vet som bekant att EU engagerar mindre än lokala och nationella val, något som inte är särskilt överraskande, men vi vet också att EU-frågor blir allt viktigare också för lilla Åland. Därför måste vi engagera oss, och rent konkret kan vi göra det genom att gå till valurnorna när möjligheten ges. I gårdagens Ålandstidning välkomnade lantråd Katrin Sjögren (Lib) det faktum att Sannfinländarna gjorde ett dåligt val. Hon menar att gemene man på Åland bekymrar sig för högerextremism. Det är mycket möjligt, men med tanke på valdeltagandet verkar vi på Åland inte vara särskilt bekymrade trots allt. Att nästan hälften av alla valberättigade ändå röstade måste vi trots allt betrakta som positivt, med möjlighet för förbättring 2029. Som i tidigare val tycks vi ålänningar, när vi väl röstar, välja en kandidat med erfarenhet och kontakter som har som mål att värna Ålands bästa. Det kan vi vara stolta över. Och framför allt kan vi vara stolta över att vi representeras av så duktiga kandidater.

Vem vet, kanske vi en dag får en egen plats i EU-parlamentet. Då kommer kandidater med kontaktnät och erfarenhet att lyfta Åland på det europeiska planet.

Tara Bamberg

Hittat fel i texten? Skriv till oss