Ett par lördagar har Ålandstidningen tittat närmare på lönenivån inom det offentliga Åland. En lönenivå som blir allt mer utmanande för det offentliga att bära.
Situationen är svår att hantera. Högre krav på kompetens och en allt hårdare konkurrens om arbetskraft gör att löner stiger. Frågan är om inte det offentliga Åland självt drivit på den lönespiral vi nu ser?
Individen strävar ofta efter en högre lön – det ligger i sakens natur. Däremot har varje organisation begränsat med medel och det är självklart att varje man måste ta ett stort ansvar för frågan. Samtidigt blir det tydligt att det saknas ett övergripande ansvar för löneutvecklingen inom hela den offentliga sektorn och därtill hörande bolag. Extra tydligt blir det när vi hör kommentarer till löneutvecklingen.
I en kommentar till lönenivåerna säger lantråd Veronica Thörnroos (C) i Ålandstidningen (28/10) att landskapsregeringen förlorar en del goda medarbetare till Kommunernas socialtjänst för att man inte kan konkurrera om lönerna. Vidare säger hon även att chefslönerna på ÅHS och Paf är betydligt högre än på landskapsregeringen.
Uttalandet är väldigt intressant då referenserna enbart är till det offentliga och att samtliga i slutändan går att påverka politiskt.
Det går även med fog att påvisa att det politiska Åland bidragit till den rådande situationen. För precis som Jomalas kommundirektör Christian Dreyer konstaterade i lördagens Ålandstidning (11/11) så har år av ökade lagkrav på kommunerna medfört en ökad lönekostnad.
Utvecklingen är ett faktum och det är tydligt att lagstiftningens ekonomiska verkningar inte analyseras tillräckligt. Om de gjorde det skulle vi högst troligt se en helt annan lagstiftningsiver hos våra politiker.
Det stannar dock inte vid ökade lagstiftningskrav och konkurrens om kompetenser.
När det offentligt ägda Paf i juli 2022 tog det mycket kontroversiella beslutet att på rak arm höja lönerna för sina anställda med fem procent var det många som höjde på ögonbrynen. Må vara att konkurrensen om kompetenser är stor, men ett sådan beslut har stora implikationer på det övriga åländska samhället, något som även dåvarande vd för Ålands Näringsliv, Jenki Rask, varnade för. Han spådde att beslutet kunde leda till en lönespiral.
Utöver detta kan vi även lägga till att det under flera år funnits en ganska stark röst i debatten som säger att de åländska kollektivavtalen inom offentlig sektor lider av något som kunde betecknas som ”plus lite till”. Med det menar man att kollektivavtalen på Åland först grundar sig på vad man kommit överens om i Finland för att sedan kompletteras med lite extra plus i kanten när de väl ska förhandlas på Åland. Vi får således ofta lite dyrare avtal på Åland än i Finland.
Utvecklingen måste tas på allvar och ett större grepp om den offentliga löneutvecklingen behöver tas. Det finns inte några så kallade ”quick fix”, men det offentliga Åland måste hitta tillbaka till sina unika fördelar i konkurrensen om arbetskraft i stället för att konkurrera med löner.
För hos det offentliga Åland ligger fördelarna sällan i de bästa lönerna utan snarare i saker som högre anställningstrygghet och mer ledigheter än vad som återfinns i det privata. Dessa fördelar torde väga väldigt tungt i dagens samhälle, men då krävs det att man stolt visar upp och jobbar med de styrkor man har och inte låter sig virvla runt i en ohållbar lönespiral.
Daniel Dahlén
