När Stefan Löfven (S) aviserade sin avgång både från posten som partiledare för Socialdemokraterna och som statsminister kom det som en överraskning för många, både inom och utanför partiet. Löfven själv har flera gånger talat om att han skulle medverka i ytterligare en valrörelse för att sedan lämna över sitt parti till en efterträdare under nästa mandatperiod.
Så vad var det som fick Löfven att ändra sig?
Själv säger han att det är ett beslut som vuxit fram, att det är det bästa för Socialdemokraterna. Det senare är mest intressant.
Normalt sett är en sittande statsminister ett starkt kort att ha i en valrörelse med den tyngd och erfarenhet en sådan person kan visa upp. Men med tiden finns också risken att väljarna tröttnar på samma ansikte. Det hände Fredrik Reinfeldt, det hände Göran Persson.
Den rimliga förklaringen till att Stefan Löfven och hans partikamrater (för han har naturligtvis inte tagit det här beslutet helt på egen hand) är att man kommit fram till att risken för att Löfven ska bli ett sänke för S i valrörelsen är större än risken att föra fram en annan statsministerkandidat med blott tio månader till valet.
Analysen är således att statsministern blivit en belastning. Då är det vettigt att Löfven kliver åt sidan som den partilojale person han är. Och på så sätt slipper han också ha en potentiell valförlust på cv:et.
Samtidigt är det lätt att förstå varför Löfven vill lämna över ansvaret. Hans snart sju år som statsminister har varit en tid av den ena krisen efter den andra. Flyktingvågen, decemberövenskommelsen, klimatkrisen, januariavtalet, gängskjutningarna, pandemin… Många kriser som tvingat S att ta svåra, och ofta hårt kritiserade, beslut. Till detta ska läggas att Löfven och hans regeringar två gånger fått regera på andras budgetar då man inte lyckats vinna majoritet för regeringspartierna i riksdagen.
På det personliga planet har Löfven också kritiserats och hånats mer än de flesta politiker. Hatkampanjen mot honom har tidvis liknat den som riktades mot Olof Palme på 80-talet, med skillnaden att spridningen blir så mycket större nu när den sker på sociala medier.
En del av problemen är dock självförvållade. Socialdemokraternas, och därmed Stefan Löfvens, absoluta övertygelse att vad som är bra för Sverige alltid stavas Socialdemokraterna och att partiet därför gör vad som helst för att behålla makten, har skadat både S och Löfven. Löfven har lett svaga regeringar där S gång på gång tvingats förhandla bort sina ideologiska grundprinciper till betydligt mindre partier som Centern och – än mer tydligt – Miljöpartiet.
Detta har lett till en debatt om ett S-svek mot idealen både internt, där reformisterna hoppas på framgång i nästa val genom att attackera det egna partiet från vänster, och extern där man tappat många väljare till Vänsterpartiet.
Stefan Löfven lämnar över ett parti som i det förra valet gjorde sitt sämsta resultat på 100 år, men genom att sälja sin själ lyckades behålla makten. Det är inget bra utgångsläge inför nästa års valrörelse.
Att en ny partiledare och statsministerkandidat ska utses med bara tio månader kvar till valet är inte heller en styrka för det största partiet. Självfallet kommer man att välja en välkänd och erfaren minister den här gången, någon Juholt-lösning är det inte tal om. Finansminister Magdalena Andersson anses vara favorit, och också Löfvens kandidat. Bakom henne finns Ålandsbekante inrikesministern Mikael Damberg och energiminister Anders Ygeman. De två förstnämnda tillhör partiets högerflygel, och med dem skulle det således bli mycket av samma politik som under Löfven. Med Ygeman skulle vänsterflygeln, som anser att partiet drivit allt för mycket högerut, få sin man.
Vem som än tar över efter Stefan Löfven kommer få en mycket svår uppgift. Socialdemokraterna bygger en stor del av sin självbild utifrån att man varit statsbärande under många årtionden, att man är det största partiet med den största potentialen att reda ut kriser.
Den självbilden har under de senaste åren blivit allt svårare att försvara för S. Om stödet för partiet minskar ytterligare i nästa val, och man därtill förlorar regeringsmakten, är risken stor att Löfvens efterträdare blir kortvarig på posten.
Å andra sidan tycks partiet som sagt ha gjort analysen att ett nytt ansikte kan ge ett lyft när väljarna går till urnorna nästa år.
I november vet vi vem som tar över styret för såväl S som Sverige, den 11 september 2022 vet vi om det var rätt av Löfven att avgå.
