Sara Meidells sjukdomsroman ”Ut ur min kropp” om att leva med anorexia har utlöst höstens mest explosiva kulturdebatt. Boken har liknats vid en svältbibel för unga flickor och kallats för livsfarlig.
I boken berättar Sara Meidell på ett självutlämnande sätt om sitt liv med anorexia, från liten flicka till fyrtioårig kvinna. Hon varken kan eller vill bli frisk. Det är en detaljerad rapport om hur ätstörningar låter inne i ett huvud, och kritiker hävdar att det finns faror med att skildra det. Delar av boken anses romantisera sjukdomen, man menar att den riskerar att inspirera andra. ”En smittohärd”, enligt en ledarskribent på Aftonbladet.
Boken provocerar och upprör – så här får man banne mig inte skriva.
Att många kvinnor kontrollerar och svälter sina kroppar avslöjar att vi lever i en osund kultur. Bilder av snäva kroppsideal omger oss överallt, och priset som betalas är ohyggligt högt. Anorexia är en farlig och dödlig sjukdom.
Men ska författare i sin litteratur inte få berätta om sina personliga erfarenheter och sätta ord på universella upplevelser som delas av många? Det vore absurt om det fanns regler för hur man får skriva om ätstörningar.
Något liknande ansvar har inte utkrävts av alla de författare som har skrivit böcker om exempelvis missbruk och psykisk ohälsa. Litteratur som handlar om hur svårt det är att vara människa eller skildrar avvikelser gör inte automatiskt reklam för det. Krav på att böcker ska vara uppbyggliga och goda hör inte hemma i litteraturen. Sara Meidell skriver om hur det är, inte hur det borde vara.
Det är inte så enkelt att anorexia smittar genom litteratur. Det kan inte helt uteslutas att ”Ut ur min kropp” kan vara triggande för några personer, de ska undvika att läsa den. Men generellt är det inte böcker som denna som driver på ätstörningar, det vore att nedvärdera de som är sjuka.
Det många vänder sig mot är att Sara Meidell beskriver lockelserna som finns med ätstörningar. Att vara i ett svälttillstånd ger henne en känsla av att vara hög, det är ett rus hon jagar och får energi av. Stundtals trivs hon med att vara anorektisk. Det hon beskriver är en sjukdomsvinst, många sjukdomar har sådana mekanismer. Det är bedrägligt och försvårar tillfrisknandet – det är en del av diagnosen.
Samtidigt är boken en smärtsam skildring av sjukdomens baksidor. Ett ensamt liv utan nära relationer, en besatthet av den egna självbilden och en kropp som är nedbruten av svält. Det är sorglig läsning som inte ger någon förskönande bild.
Boken kan bidra till en ökad förståelse kring sjukdomens mekanismer och hur det är att leva med den. Meidell visar en anorektikers ständigt pågående inre förhandlingar mot sjuka tankar, och hur det är att leva med en livshemlighet. Det är ett perspektiv som är viktigt att skildra.
Dagens förebilder för ungdomar visar sällan vad som krävs för att se ut på ett visst sätt, i sociala medier håller man gärna uppe en fasad. Kanske är det bättre att ta ut trollen i ljuset så att de spricker.
Linda Blix
tel: 26 637
