Det kan tyckas att det återstår lång tid till presidentvalet i november 2024. Men förberedelserna pågår för fullt och positioneringen inom de båda partierna är intensiv i det fördolda.
Inom såväl Republikanerna som Demokraterna tycks också skiften skönjas. Det som tidigare varit givet, att såväl president Joe Biden som hans företrädare Donald Trump kommer att ställa upp som självklara kandidater för sina respektive partier, ter sig inte lika givet längre.
I Bidens fall handlar det kanske mest om att den kritik som funnits sedan han blev vald, att presidenten är till åren kommen och därför inte bör sitta mer än en period, nu bubblar fram i offentligheten. Såväl partiledningsmedlemmen Steve Simeonidis som Barack Obamas chefsstrateg David Axelrod säger i New York Times att presidenten bör fundera på att meddela att han inte kandiderar 2023.
Tidningen har talat med ett 50-tal demokratiska företrädare och bilden är tydlig – man vill se en förändring. Problemet för Demokraterna är dock att ingen tydlig kandidat finns bakom Biden.
Vicepresident Kamala Harris har varken varit lyckad eller speciellt synlig under mandatperioden, och i övrigt är det få som givit sig till känna. Detta kan dock ändras förhållandevis snabbt, Barack Obama var inte heller känd i de breda massorna två år innan han valdes till president.
I det republikanska partiet är Donald Trumps ställning fortfarande stark, men uppenbart är att den färgstarke expresidenten tappat en del av sin gnista. Han har försökt att behålla sitt grepp om partiet genom att stöda kandidater i en rad val och primärval, men har hittills en vinstprocent runt 50. Det gör att bilden av Trump som ”kungamakare” falnat en smula.
Att Trump inte officiellt har meddelat sin kandidatur till 2024 gör också att det finns utrymme för andra att förbereda sina kampanjer. Washington Post rapporterade förra veckan om att Mike Pence, numera förskjuten ex-vicepresident till Trump, träffat viktiga republikanska bidragsgivare i Michigan och South Carolina.
Tidningen uppger att runt 15 kandidater kan ge sig in i matchen – oavsett om Trump kandiderar eller inte. För bara något år sedan sågs det som ett politiskt självmordsuppdrag.
Vid sidan av Mike Pence är Ron DeSantis, Floridas guvernör som i mångt och mycket ses som en yngre upplaga av Donald Trump, den stora favoriten. Han anses ha störst chans att attrahera den relativt stora gruppen republikanska kärnväljare som följt Donald Trump i vått och torrt.
Till skillnad från Demokraterna kommer Republikanerna att kunna ställa ett brett och namnkunnigt gäng på startlinjen när presidentvalskampanjen inleds officiellt om något år.
Nikki Haley, som var Trumps ambassadör till FN, är ett namn som ofta nämns inför nästa presidentval, förre CIA-chefen Mike Pompeo är ett annat. Lägg därtill tidigare kandidater som tidigare guvernören Chris Christie och Texassenatorn Ted Cruz, tillsammans med ett halvdussin andra senatorer som enligt Washington Post börjat samla stöd och pengar inför 2024.
Mycket av framtiden för Biden och Trump kan komma att avgöras i höstens mellanårsval. Om Trumpstödda kandidater vinner, och ser till att Republikanerna återtar makten i Representanthuset, kommer hans makt att stärkas på nytt. I det läget är det alls inte omöjligt att flera av de tidigare nämnda namnen bestämmer sig för att inte utmana den tidigare presidenten utan bidar sin tid till 2028, då Trump inte är valbar.
Om Republikanerna däremot inte lever upp till de redan högt ställda förväntningarna, eller om Trumps protegéer inte gör väl ifrån sig, kan kungakronan hamna på sned och utmaningarna bli många.
För Biden är valet i höst möjligen av mindre betydelse för hans kandidatur. Såväl presidenten som hans parti behöver förvisso en vinst, men i Bidens fall handlar väldigt mycket om hans duglighet som president om hans ålder.
Joe Biden fyller 80 år i november. Om han svärs in till en andra mandatperiod är han då 82 år och när han avgår är han 86. Att i den åldern klara av det mycket ansträngande uppdraget som posten som den fria världens ledare innebär är svårt.
David Axelrod summerar de demokratiska tankarna väl i New York Times: ”Biden får inte den kredd han förtjänar för att styra landet genom pandemin, omfattande lagstiftningspaket, hålla samman Nato mot den ryska aggressionen och återställa värdigheten i Vita huset. En del av anledningen är att han inte är performativ. Han ser ut att vara så gammal som han är, han är inte lika kvick framför kamerorna som han en gång var och han har slagit fast ett narrativ om kompetens som inte har grund i verkligheten”.
