Regeringen sitter på riksdagens mandat. Regeringen är således underställd den lagstiftande församlingen, riksdagen. Oftast blir inte detta en fråga att ens lyfta, eftersom de partier som gjort gemensam sak och bildat ett regeringsunderlag brukar hålla sams och därmed göra upp i slutna rum innan man för fram ett förslag inför riksdagen.
Så fungerar det uppenbarligen inte längre i Finland.
I Finland har en minister, och ett ministerium, bestämt att man kan sätta sig över riksdagens vilja och göra lite hur man vill.
Krista Kiuru och hennes Social- och hälsovårdsministerium är farligt nära att förvandla Finland till en bananrepublik.
Den senaste veckan har vi kunnat följa cirkusen kring de finska gränsreglerna, de undantag som gjorts längs den norra gränsen mot Sverige och att dessa undantag inte gällde för gränsen mellan Åland och Sverige. Vi har kunnat konstatera att grundlagsutskottet markerat i sitt utlåtande att Åland skulle behandlas på samma sätt som kommunerna i norr.
Vi har vidare kunnat ta del av regeringen Sanna Marins (SDP) beslut att inte lyssna till grundlagsutskottet, utan i stället genomföra likabehandlingen ”bakvägen”. I stället för att, som resten av världen, försöka hitta vägar tillbaka till det normala har man slopat undantagen för kommunerna i norr i väntan på en ytterligare utredning. Tvärt emot vad grundlagsutskottet ansåg att man borde göra. Ålands riksdagsledamot Mats Löfström, tillika ledamot av grundlagsutskottet, skriver på Facebook: ”Grundlagsutskottet slog fast att Åland behövde behandlas lika, och också få undantag. Inte så att man slopade undantagen för Lappland. Det går inte att missförstå grundlagsutskottets utlåtande att det var på det sättet vi ville säkerställa att det skulle vara rättvist”.
Den annars mycket diplomatiske Löfström är uppenbart irriterad på den regering han stöder i riksdagen. Dels för att den finska regeringen på nytt obstruerar gentemot Ålands uttalade vilja, dels för att regeringen nonchalerar riksdagen och dess utskott. Löfström skriver vidare: ”På ett principiellt plan ser jag det som mycket allvarligt att man inte genast följer grundlagsutskottets beslut eftersom det på ett sätt urholkar rättsstaten. Man kan säga att den här saken inte är så stor i ett sådant perspektiv, men det är principen som är det viktiga. Om man börjar slira på ett ställe, när och var händer det nästa gång.”
Han har helt rätt.
Den här finska regeringen har, genom Social- och hälsovårdsministeriets och minister Kiuru, gång på gång under pandemin givit exempel på att ta lätt på grundlagen och de medborgerliga fri- och rättigheterna. Tidigare har grundlagsutskottet, vid ett flertal tillfällen, givit bakläxa åt lagförslag från ministeriet. Nu gjorde man detsamma, men ministeriet och Kiuru valde att strunta i de folkvaldas uttryckliga vilja.
I en demokrati är det inte bara uppseendeväckande, det är mycket oroande.
Mats Löfström har påtalat detta för Justitiekanslern, JK, som är granskande instans. Förhoppningsvis väljer JK att granska ärendet, för precis som Löfström skriver är det principiellt viktigt. I en demokrati kan och ska inte en minister och dennas tjänstemän bortse från den folkvalda församlingens uttryckliga vilja.
Om detta blir praxis är den finländska demokratin de facto död.
Justitiekanslern i all ära, man måste också fråga sig hur regeringschefen, statsminister Sanna Marin, kan tillåta att samma minister och samma ministerium gång på gång trampar i klaveret, vill begränsa demokratin och nu dessutom struntar i riksdagens vilja.
Krista Kiuru var avgörande för att Sanna Marin skulle bli vald till SDP-ordförande och därmed statsminister – men det måste ändå finnas en gräns för gentjänsterna.
Sanna Marin måste tänka bortom de egna vänskapsbanden och sätta landet först. En ny, sansad Familje- och omsorgsminister vore en bra start.
