Efter en lång nedgång i opinionssiffrorna under Stefan Löfvens ledning kom Socialdemokraterna till slutsatsen att den sittande statsministern skulle vara ett sänke för partiet när Sverige går till val i september 2022. Löfven deklarerade sin avgång på sensommaren och i en välregisserad valberedningstillställning slöt partiet upp som bara Socialdemokraterna sluter upp bakom Magdalena Andersson.
Den tidigare finansministern har sedan hon tillträdde som partiordförande, och kort därefter också statsminister, gjort en mycket stark resa och får nu ses som klar favorit till att åter få uppdraget som statsminister efter att svenska folket lagt sina röster.
Magdalena Andersson har lyckats distansera sig från Löfven – trots att hon var hans högra hand under alla sju åren i Rosenbad – utan att racka ned på den tidigare förda politiken. Hon har fört sitt parti både till vänster, för att parera ett allt mer energifyllt vänsterparti, och till höger för att parera ropen på hårdare straff och strängare invandringspolitik.
Hon har, kort sagt, visat att det är en ny sheriff i stan.
Andersson har dessutom haft tur med tajmingen, för samtidigt som hon styrt S till ställningstaganden som kanske inte alltid förknippats med partiet, har hon prickskjutit in sig på områden som vinner röster. Och på andra sidan den nya blockgränsen har problemen samtidigt hopat sig och det lag som var så starkt sammansvetsat för bara ett par månader sedan är betydligt lösare i sin sammanhållning nu.
Om vi börjar med Moderaterna, det givna statsministerpartiet om de borgerliga vinner valet, så har det börjat att ropas allt mer på en annan framtoning. Det har till också med gått så långt att allt fler röster hörs som vill byta ut partiledaren Ulf Kristersson till fördel för antingen partiets ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson eller rättspolitiske talespersonen Johan Forssell.
Helt obegriplig är heller inte kritiken. Moderaterna har inte lyckats växa speciellt mycket trots arvsfiendens kräftgång under mandatperioden. Kristersson själv har dessutom visat sig ha förvånansvärt få växlar, utan det handlar fortfarande mycket om ”den vuxne i rummet”.
Det känns som att borgerlighetens statsministerkandidat kört fast i sitt eget mantra.
Inte heller har Kristersson pli på de tilltänkta samarbetspartierna. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson valde för ett par veckor sedan att – till mångas förvåning – flirta med Socialdemokraterna. Åkesson, och man kan förstås inte utesluta att det hela vad ironiskt menat – sade i P1 att han inte uteslöt att regeringsförhandla med något parti.
Kristdemokraternas Ebba Busch har å sin sida proklamerat att hon utesluter att SD sitter med i en eventuell borgerlig regering och lade i januari till att hon ”ser det som ett enormt nederlag att ett parti som har rötter i nazismen kom in i riksdagen”. Då ska man komma ihåg att det var KD-ledaren som var först ut att dricka kaffe och förhandla med Åkesson.
Kristerssons verkliga huvudvärk är dock det tredje stödpartiet. För efter Liberalernas velande i sitt förhållande till SD, regeringar och blocktillhörighet har väljarna flytt partiet. Nyamko Sabuni har inte blivit det lyft partiet så desperat behöver och efter mer än två år under fyraprocentspärren hörs rop på ett akut partiledarbyte också i blåklintens parti.
För Moderaterna är det väldigt viktigt att Liberalerna klarar sig kvar i riksdagen, så viktigt att Moderatnära tankesmedjan Timbro dragit igång en kampanj för att rädda L kvar.
Stökigt till höger, ett pånyttfött Socialdemokraterna. Läge för en promenadseger för S?
Inte alls. Dels har, som sagt, Vänsterpartiet börjat andas vårluft igen. Nooshi Dadgostar har skärpt både profilen på partiet och tonen mot S. V-ledaren har haft som mål att dels markera att man inte är ett stödparti till S, dels att man vill vara ett stödparti i en S-regering efter valet.
Men V ställer också tuffa krav, och har tvingat S till rätt stora eftergifter så här långt. Om Vänstern vinner större gehör hos väljarna kan en förhandling bli krånglig för Magdalena Andersson.
För hon måste också få med sig Miljöpartiet och Centern. Det senare skvalpar runt lite i ingenmansland mellan blocken, tappar i förtroende och verkar ha förtvivlat svårt att förklara var man faktiskt vill stå i svensk politik.
För Miljöpartiet, som ju borde ha jordens vinnarläge i en allt mer klimathotad värld, kommer valrörelsen att handla om att överleva.
Magdalena Andersson har tagit ledartröjan i långloppet som pågår ända till den 11 september. Men flera utmanar, och hon måste se till att rätt partier fullföljer loppet.
Ett lopp som numer är hennes att förlora.
