Stora delar av Europa förbereder sig nu för att åter öppna samhällena efter pandemin. Inte sällan för att rädda det som räddas kan av den kommande turistsäsongen. Åland är inget undantag, när landskapsregeringen ber Finlands regering att öppna också gränserna på sjön samtidigt som hindren vid landgränserna ska försvinna.
Det är en fullt rimlig ståndpunkt, och det är lika rimligt att länder, regioner och landskap som till stor del baserar sitt BNP på turism är beredda att ta vissa risker under sommaren.
För ett par dagar sedan meddelade Grekland att man slopar karantänskraven för inresande från USA, EU och en rad andra länder om man kan uppvisa papper på att man vaccinerat sig eller har tagit ett negativt covidtest.
I Spanien förbereder regeringen och regionerna sig som bäst för att avveckla det undantagstillstånd som rått i många månader och som bland annat förhindrat inrikes resor mellan regionerna.
Exemplen finns från många håll, och riktningen är tydlig: vi vill ha en så normal sommar som det bara går.
Samtidigt finns en opposition mot det vaccinpass som EU vill införa från och med slutet av juni. De som blivit vaccinerade kan då åter röra sig fritt inom unionen, är det tänkt. De som inte fått sina hett eftertraktade sprutor, däremot, får vänta eller fortsätta betala för dyra covidtest om de vill resa.
Inte demokratiskt, ett hot mot den fria rörligheten och ett brott mot mänskliga rättigheter, har det hetat från motståndarna. Och de har förstås rätt, i alla fall till en del.
Det är ett brott mot tanken på den fria rörligheten inom EU att begränsa den, vilket har gjorts, görs och kommer att göras under överskådlig tid. Det är till och med en demokratiskt svår fråga, inte minst eftersom det inte är upp till medborgaren när hen får sin vaccination. Och då har vi inte ens gått in på problematiken med de som inte vill ta sprutan, av rädsla eller annan övertygelse, och unga som ännu inte ens får ta sprutan.
”Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra”, sade Winston Churchill en gång, och samma tankesätt kan appliceras på den svårhanterliga situation vi har i världen i dag. Våra ekonomier kräver att rörligheten, turismen och affärsresandet återupptas. Men det innebär samtidigt att den likabehandlingsprincip vi håller kär sätts, i alla fall delvis, ur spel.
Och så måste det, dessvärre, vara. Ibland måste vi inskränka friheter för ”de mångas väl”.
Samtidigt är det viktigt att också detta debatteras, att fördelar noga vägs mot nackdelar, så att vi inte snubblar oss fram mot ett samhälle där de styrande kan använda reella eller påhittade hot för att inskränka friheterna. För då har vi inte bara temporärt justerat de demokratiska fri- och rättigheterna, utan avskaffat dem.
Just nu, just i den brytpunkt vi nu upplever, utsätts våra makthavare för den kanske svåraste prövningen. Nu handlar det inte om att sätta alla klutar till för att rädda vad som räddas kan undan en smitta, som för ett år sedan.
Nej, nu handlar det om att skapa långsiktiga förutsättningar för både ekonomisk tillväxt och människors frihet och rättvisa. Och detta utan att veta hur framtiden de facto kommer att te sig.
Här finns det anledning att höja ett varningens finger. För när regeringar runt om i EU förbereder ”exitstrategier” varnar samtidigt forskare för mutationer av smittan vars effekt de ännu inte är säkra på.
Så samtidigt som politikerna smider planer för exit, borde de ta höjd för en exit från exiten om det visar sig att detta luriga virus lurar oss på nytt.
Och för oss alla finns det all anledning att förhålla oss vaksamma på att smittan fortfarande finns bland oss, trots att vaccinljuset i tunnelns slut blir allt starkare.
