De svenska Moderaterna gick från det stockkonservativa gamla, blev 2004 Nya Moderaterna – ”det nya arbetarpartiet”– med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Tio år senare var hela Reinfeldts ledningsgrupp utbytt och Moderaterna slog i backen och blev uttalat mer konservativa igen.

De åländska Moderaterna gjorde ”Reinfeldt-resan” lite i efterhand med Johan Ehn vid rodret.

Till skillnad från det svenska partiet, som tillsammans med en mjukare linje i sociala frågor också drev en tydlig borgerlig skattesänkarpolitik, har tonvikten hos de åländska Moderaterna i mångt och mycket legat på just sociala frågor. Partiet har förvisso haft två andra ministerposter i de senaste regeringarna, infrastruktur (Mika Nordberg) och näringsliv (Fredrik Karlström), men i det första fallet drogs Moderaterna ned av bromotståndet och i det senare har akutåtgärder varit mer frekvent än en tydligt moderat näringspolitik.

I stället är det de två socialministrarna, Wille Valve och Annette Holmberg-Jansson, som varit de främsta ansiktena utåt och tongivande för partiet i debatten.

När Johan Ehn bestämde sig för att lämna ordförandeposten 2017 uppstod ett vakuum i partiet. Moderaterna och delar av Obunden samling hade gått samman. Fraktionerna hade ännu inte helt smält samman till en ny enhet och vem som skulle ta över ordförandeklubban var en svårlöst historia. Man enades sedermera om att Annette Holmberg-Jansson skulle ta över, trots att hon då inte var minister och hade en ganska svag ställning i partiet.

I valet 2019 stärkte Holmberg-Jansson förvisso sina aktier med ett bättre valresultat än tidigare, men hon har aldrig sett riktigt bekväm ut i rollen som partiordförande.

I valet för två år sedan åkte två av de tunga spelarna i partiet ur lagtinget, de båda ministrarna Mika Nordberg och Wille Valve tvingades konstatera att väljarstödet sjönk rejält efter deras tid i regeringen (de sitter nu på ersättarplatser i lagtinget). Nordberg som sagt hårt straffad för elhybridfärja och Föglöbro.

Wille Valve tycktes däremot straffas mest för att hans politikområde, socialpolitiken, inte hör till de moderata kärnområdena och att andra borgerliga partier pekade på det av Valve framlagda lagpaket som ökade kommunernas utgifter på socialvårdsområdet.

En del moderata sympatisörer lät också förstå att de ansåg att Valve hade glidit för långt vänsterut politiskt.

Nu ska Wille Valve ersätta Annette Holmberg-Jansson. Blott två år efter ett val där väljarna gav Valve tummen ned kan detta tyckas märkligt, men mycket har hänt sedan dess.

Wille Valve har, sina blott 41 år till trots, ett långt liv i politiken både som sakkunnig politisk tjänsteman och som folkvald. Han vet att förändra sitt budskap, sin tonvikt och framtoning för att nå politisk framgång.

Under den här mandatperioden har den tidigare nästan professorlike socialministern förvandlats till Moderaternas (och för all del också regeringens) attackhund. Från påläst och resonerande till den som tar striderna för sitt parti och den regering som partiet sitter i.

Det är en betydligt tuffare, hårdare och mer frän Valve i talarstolen i lagtinget den här mandatperioden än den förra.

Det är lätt att se att Wille Valve tagit åt sig av den kritik han fick förra mandatperioden och förändrats därefter.

Nu har han en viktig uppgift framför sig att också låta sitt parti genomgå en förvandling. De moderata väljarna, som enligt opinionsmätningarna blivit betydlig färre under mandatperioden, lär förvänta sig ett tydligare parti i framtiden. De lär dessutom vilja att partiet, likt den blivande partiledaren, ska bli tuffare.

I Centerns skugga, och i pandemins kölvatten, är det svårt att se vad Moderaterna har fått ut av regeringssamarbetet. Den budget landskapsregeringen lade fram för en dryg vecka sedan var i det mesta en besvikelse för väljare som förväntar sig en strikt budgetdisciplin, reformer för att sänka kostnader och insatser på bred front för att skapa bättre förutsättningar för tillväxt näringslivet. Kort sagt: moderata kärnfrågor.

Om Moderaterna vill växa i valet 2023 måste partiet visa att det har idéer som står ut från de som kommer från regeringspartnern Obunden samling och Liberalernas högerflygel. Dessutom måste man bredda sin väljarbas. Exempelvis är såväl kvinnorepresentationen som andelen röster som de moderata väljarna lägger på partiets kvinnliga kandidater mycket svagt. I senaste valet gick 80 procent av de moderata rösterna till manliga kandidater–trots att partiets starkaste politiska område alltså varit socialpolitiken.

Wille Valve har en svår uppgift framför sig. Han måste se till att hans parti gör samma resa som han själv gjort de senaste åren. Om två år är det val, blir det då ett konturlöst moderat parti som möter väljarna eller ett som tydligt sätter ned sina fötter och presenterar nya idéer och visioner?