I efterdyningarna av förra veckans seminarium om den åländska demilitariseringen och neutraliseringen har flera röster hörts som beklagar att Ålandsministern Anna-Maja Henriksson (SFP) ännu en gång uppmanat ålänningarna till att kompromissa när det kommer till revideringen av självstyrelsen.
Det blir märkligt när en Ålandsminister väljer att inför ett 30-tal diplomater från världens alla hörn under ett högtidlighållande av demilitariseringen lyfter självstyrelselagsrevideringen och spär på de funderingar som många har sedan ålandsministerns förra utspel om att denna självstyrelserevision är av karaktären ”take it or leave it”.
Detta av en minister som ska stå nära ålänningarna. Av ett parti som ska stå upp för det svenska Finland. Och av en finländsk regering som kanske har det mest progressiva regeringsprogrammet någonsin gällande åländsk självbestämmande. Ett program som innehåller konkreta planer på en Ålandsstrategi med målsättningen att från statsförvaltningens sida kunna ta fram åtgärder för att förstärka kunskapen och kontakterna med Åland.
Det är givetvis så att även Åland och de åländska politikerna alltid kan göra saker bättre och det är givet att det alltid finns två parter när det kommer grus i maskineriet. Men det är något djupare som inte fungerar i relationen mellan Åland och Helsingfors. Annars skulle vi inte se att samma problematik dyker upp år efter år oberoende av regeringskonstellation och politiker. Förvisso av olika slag men problembilden är densamma. En bild av att Helsingfors regeringen inte förstår Ålands behov och önskan.
Riksdagsledamot Mats Löfström dryftade föregående vecka i social media vad som kunde ligga till grund för hela problembilden. Han presenterade även lösningsmodeller som han ämnar lyfta med den finländska regeringen.
Den första åtgärden för att råda bot på dagens situation är att tillföra statsförvaltningen mer Ålandsresurser. Därutöver behövs fler kontaktytor mellan Helsingfors och Åland. Fler regelbundna aftonskolor mellan regeringarna och inte minst fler kontaktgrupper mellan statsförvaltningens ministerium och landskapsregering. Allt för att råda bot på de kunskapsluckor som råder beträffande den åländska självstyrelsen.
Förslagen är konkreta och viktiga. Däremot är problembilden komplex och det medför att det inte finns några snabba lösningar. Därför kommer tålamod att krävas innan processen haft sin gång och innan vi kan se resultatet av en dylik process.
Under tiden måste vi därför visa på ömsesidig respekt och ändå stå upp för det som är viktigt för Åland. Och givetvis måste respekten även komma från Helsingfors sida.
Det är dock viktigt att här påpeka att Åland har kompromissat till en punkt att vi snart inte har något att kompromissa om. Ska vi ha en självstyrelse måste den även vara värd namnet. En modern självstyrelse är nämligen inte bara en rättighet för Åland utan även en styrka för det moderna Finland att visa upp och vara stolt över.
För mycket har lite för ofta gått fel. Det är en slutsats vi kan dra av de gångna åren gällande förhållandet Åland – Helsingfors. Det kan inte heller ligga helt och hållet på Åland ensamt att den relationen ska fungera. Båda parter behöver sätta sig ner tillsammans och arbeta målmedvetet och respektfullt.
Därför är Mats Löfströms förslag helt rätt och därför var det glädjande att läsa att fler möten ska hållas mellan statsminister Sanna Marin (SDP) och Veronica Thörnroos (C) för att diskutera den åländska självstyrelsen och aktuella Ålandsfrågor. Så månne vi inte kan skönja en liten förändring i relationen mellan Åland och Helsingfors. Det vore på tiden.
Daniel Dahlén
