Partikamraterna Roger Nordlund och Jesper Josefsson (C) och tidigare talmannen och ministern Johan Ehn (MSÅ) har de senaste veckorna luftat åsikter kring tonläget i den politiska debatten på Åland. Även i lagtinget, senast i måndags, diskuterades hårdheten i debatten.

Parlamentarismen, där majoriteten bildar regering och minoriteten opposition, har av vissa framhållits som en orsak till att angreppen blivit fler. En återgång till gamla tiders landskapsstyrelse, där alla partier får plats, i stället för dagens landskapsregering har lyfts fram som ett alternativ.

Detta lyftes redan för ett par år sedan av nuvarande talmannen Bert Häggblom (Ob), då utan gehör. Nu förs styrelseskicket i stället fram som en enande form av styre där gemensamma, långsiktigt hållbara och pålitliga överenskommelser mellan partier skulle kunna lösa de politiska knutarna i lagtinget.

Tillåt mig tvivla.

Problemet med dagens lagting är inte att det styrs med parlamentarism – vilket absoluta majoriteten av parlament i världen gör – utan att lagtingets politiker inte lyckats leverera en debatt på en civiliserad, disciplinerad och respektfull nivå.

Stundtals är lagtingsdebatten ful och på en sådan nivå att den lätt skulle kunnat klassas som mobbning om samma sätt att föra sig inför sina kollegor skulle användas på ”vanliga” arbetsplatser. Det är viktigt att säga att problemet inte ligger på något enskilt parti eller enskilda ledamöter, utan tycks kunna förekomma både till vänster och höger, både från kvinnliga och manliga ledamöter.

Däremot har de nya, yngre ledamöterna hållit sig föredömligt respektfulla så här långt in i mandatperioden.

Det är också de yngre ledamöterna som oftast påtalat problemet med den hårda, snudd på fientliga debatten. Ibland, förvisso, i klädsel av en något naiv syn på politiken som ett diskussionsforum där målet är att alla ska komma överens. Men icke desto mindre har de satt tummen på problemet som äldre ledamöter som Nordlund och Ehn påtalat under en längre tid.

Problemet kommer dock inte att försvinna bara för att man byter system, varför skulle det? Det kommer ju till största delen att vara samma politiker som brottas i samma frågor. Fortfarande kommer avstånden vara avgrundsdjupa mellan partier i frågor om sparbeting, kommunreformer och kortrutter.

Så vad göra? För att svara på den frågan måste man definiera problemen. De är i huvudsak två: tonläget och hållbarheten i viktiga reformer.

När det gäller tonläget är den åländska debatten i mångt och mycket en del av samtiden. Polariseringen i den politiska debatten har ökat markant inte bara här, utan i stora delar av västvärlden. Vi ser det i Sverige, vi ser det i USA och på många andra ställen.

Politiken i dag handlar allt för sällan om att låta nya, framsynta visioner grundande i ideologisk övertygelse stötas och blötas mot varandra. I bristen på egna visioner för samhällets framtid hänfaller allt för många i stället åt att förklara hur farliga andras åsikter är.

Så är det sällan. Snarare innehåller politiken en samsyn kring problembilden, men olika vägar till lösningen. Och de allra, allra flesta politiker vill samhället väl.

Det andra problemet, att reformer som är viktiga för samhällsbygget måste klara också ett val och ett regeringsskifte, är en annan femma. Johan Ehn skrev i sin debattartikel i Ålandstidningen den 19 mars: ”I vårt politiska system krävs att en majoritet inte motsätter sig ett beslut för att det ska kunna gå igenom och förverkligas. Detta är ett viktigt konstaterande, det handlar alltså inte om att det alltid måste finnas en absolut majoritet för ett beslut”.

Det är kloka tankar. Visst, man kan invända att en tidigare regering haft ett marginellt övertag i parlamentet och misslyckats med att skapa en bredare majoritet. Men för att parlamentarismen ska fungera måste partierna, som Ehn skriver, respektera att förlora emellanåt.

Men är då inte lösningen för att få breda överenskommelser att byta system och återinföra landskapsstyrelsen?

Nej. Av den enkla anledningen att det inte skulle lösa problemen, utan i värsta fall fördjupa dem.

Politik handlar i grund och botten om att motsatta idéer ska mötas, att olika idéer ska framföras och försvaras.

Det ska vara en tuff debatt. Men en respektfull sådan där det är argumenten och inte personen som framför dem som skärskådas.

En sådan debatt för ett samhälle framåt. Ett samhälle där alla måste vara överens innan ett beslut kan tas kommer inte att utvecklas utan stagnera.

Det är bra att det förs en intensiv diskussionen om tonläget i lagtingsdebatten. Men diskussionen kan leda till en backlash om man i stället för att ta de jobbiga insikterna som lösning och i stället sätter all förhoppning till snabba omställningar av det politiska systemet ska lösa alla problem.

Respekfullhet, att skilja på sak och person och ett allmänt medkännande är ett betydligt bättre sätt att angripa problemet.