När ministern för nordiska frågor och jämställdhet Thomas Blomqvist (SFP) tidigare i veckan besökte Åland var han tydlig med att den finländska statsapparaten har misskött kontakten med Åland under pandemin.
Förklaringen till det hela är tydlig och fullt förståelig: regeringen var satt under hård press och saker föll emellan, något vi måste ha respekt för med tanke på det läge som landet då befann sig i.
Ministern lovade bot och bättring, men dagen efter hans besök gjordes samma misstag igen.
Den finländska regeringen slopar inresereglerna mellan Finland, Sverige och Norge vid de norra gränsövergångarna samtidigt som man för inresa till Åland även fortsättningsvis kräver vaccinationsintyg och testning. Allt utan att, i motsats till gällande lagstiftning, höra Åland i frågan.
Minister Thomas Blomqvist medger i Ålandstidningen att han är besviken. Lantrådet Veronica Thörnroos (C) är även hon besviken och kräver samtal med statsminister Sanna Marin (SDP). Och Ålands riksdagsledamot Mats Löfström är uppenbart besviken på hanteringen av Åland. Varken Thomas Blomqvist eller Ålandsminister Anna-Maja Henriksson (SFP) vill kännas vid beslutet.
Fram träder en bild av ett tjänstemannabeslut utan politisk förankring. Bilden av ett Social- och hälsovårdsministerium som soloåkt. För även om regeringen fattar beslut som kollektiv var varken Thomas Blomqvist eller Anna-Maja Henriksson närvarande.
Ända från början av pandemin har det stått klart att Social- och hälsovårdsministeriet haft en stor roll att spela i utformandet av Finlands pandemipolitik. Samtidigt har det mumlats i de finländska politiska leden att ministeriets näst intill puritanska förhållningssätt till pandemin skadar landet i stort. Ändå tillåts Social- och hälsovårdsministeriet soloåka utan att foten sätts ned och utan att hänsyn tas till hela samhällets utveckling.
Nu överväger landskapsregeringen att JK-anmäla det aktuella fallet, Mats Löfström understöder de tankegångarna. Samtidigt är det kanske inte en bra lösning.
Att frågor gällande Ålands självstyrelse och relationen mellan statsmakten och landskapsregeringen ska avgöras av Justitiekanslern är inte en lösning som står i proportion till den dignitet Åland vill tillskriva självstyrelsen. Mer rimligt är precis den lösning som lantrådet Veronica Thörnroos främst förespråkar – nämligen ett möte med statsministern för att reda ut de frågeställningar som råder.
Om de lyckas få ett möte till stånd återstår att se, för statsministern har inte visat mycket till intresse när det kommer till frågor som berör Åland. Och de finländska Socialdemokraterna i regeringen har inte alls den traditionen och det intresse för Åland som deras partikollegor, som tidigare statsminister Paavo Lipponen och president Tarja Halonen, uppvisat.
Om landskapsregeringen menar allvar med att få till en träff med statsministern får det inte stanna vid brevskickande. Såväl landskapsregeringen som minister Anna-Maja Henriksson, minister Thomas Blomqvist och riksdagsledamot Mats Löfström måste arbeta hårt för att få till stånd ett möte. Åland måste dessutom inför ett sådant möte vara väl förberett och tydligt i sin sak. Det vinner alla på. Just nu finns bara förlorare.
