Flera stora röstmagneter har antingen redan deklarerat att de inte kommer att kandidera i höstens val, eller säger att de inte har bestämt sig ännu. Det visade Ålandstidningens enkät med lagtingsledamöterna som vi publicerade i måndags.
Hela var femte röst, eller nästan tre tusen av de närmare 15.000 röster som avgavs i lagtingsvalet 2019 lades på någon av kandidaterna som lämnar eller tvekar.
Det är lätt att tro att rösterna ändå ska stanna i ledamotens parti, men det åländska valet är i hög utsträckning ett personval där den egna dragningskraften har stor betydelse, kanske till och mer än partiets i många fall.
Bland de som lämnar politiken i höst finns talmannen Bert Häggblom (Ob) som fick 550 röster förra valet. Där finns också Centerveteranen Roger Nordlund (487), näringsminister Fredrik Karlström (MSÅ, 338), Moderaternas gruppledare Tage Silander (315) och Hållbart initiativs gruppledare Simon Holmström (257).
Alla kommer de lämna sår i sina partier i och med avhoppen, men ett parti borde vara mer nervöst än andra.
”Jag tror att avbräcken ger mer energi till valrörelsen”. Moderatledaren Wille Valve måste förstås säga något sådant. Men det finns goda skäl att han hemma på kammaren tänker i betydligt mer panikslagna ordalag.
Moderaterna har inte haft någon lyckad mandatperiod, stödet i Åland gallup har, med något undantag, varit kraftigt fallande och partiet uppfattas av många som profillöst.
När Karlström och Silander nu stiger av förlorar man två stora röstmagneter i den moderata kärnväljarbasen, och dessutom två som appellerar olika grupper i den basen. Men moderaterna riskerar också att förlora ytterligare ett starkt namn, Jörgen Strand. Han drog in 257 röster förra valet och har uttryckt att han tvekar inför en fortsättning.
Om också Strand säger nej tack måste Wille Valve och hans, till stora delar, nya järngäng vinna tillbaka nästan hälften av de röster som partiet tog i förra valet.
De kommer behöva den där extra energin som avhopp tydligen ger.
Centern har också ett jobb att göra i att vinna tillbaka de röster som Roger Nordlund, men också Torbjörn ”Tobben” Eliasson (101 röster) och eventuellt Jan Salmén (111) lämnar efter sig.
Men till skillnad från Moderaterna har Centern en stark och namnkunnig trupp som ställer upp i valrörelsen, och även om tappen är tunga så är andelen de utgör av Centerns totala röstetal betydligt mindre än i MSÅ-fallet.
Snarare kommer Centern att känna av att Nordlund och Eliasson försvinner på andra sätt. De är båda mycket erfarna, och Nordlund är också högt skattad i många andra partier som en politiker som söker samarbeten också i svåra frågor. Den förmågan måste Centern hitta på annat håll när partiets nestor och ryggrad de senaste årtiondena lämnar i höst.
För Obunden samling ser problematiken lite likadan ut som hos Centern. De flesta rösterna som blir herrelösa ramlar nog in på kontot igen – men vad händer med ett parti som tycks bli allt mer vilt, allt mer sluggande och allt mer, i brist på bättre ord, allsidig i sin politik för var dag som går?
Klarar den nye ordföranden Marcus Måtar av att hålla ihop sitt parti på samma sätt som Bert Häggblom har gjort? Visst, Ob har kantrat åt olika håll också tidigare, men den retorik vi ser från flera av partiets företrädare ger sken av att Ob har blivit ett parti där vilka åsikter som helst funkar, bara de ger röster.
Frågan är om det framstår som seriöst hos väljarna.
Hållbart initiativ förlorar Simon Holmström och därmed också sin kanske största ideologiska kraft. Men partiet har lyckats värva flera nya kandidater i samma kategori politiker som Holmström, så kanske går det på ett ut. Men på ett område tycks ändå HI se annorlunda ut i år jämfört med för fyra år sedan – partiet ser äldre ut.
Simon Holmström ledde en ung hållbarhetsarmé i förra valrörelsen, nu ser HI mer ut som en intellektuell tankesmedja för medelklass. Hur påverkar det valutgången?
Liberalerna och Socialdemokraterna står väl rustade inför valrörelsen, även om Lib:s John Holmberg i vanlig ordning säger sig tveka om en fortsättning.
Åländsk demokrati kommer också det här valet att till största utsträckning förlita sig på att Stephan Toivonens motstånd (den här gången mot vindkraft) räcker till ett nytt mandat.
Ålands framtid, däremot, blir det intressant att se hur det kommer att gå för. Partiets ständige ledare Anders Eriksson säger sig tveka inför en ny kandidatur, och ett avhopp vore avgjort tufft för ÅF att hantera. Men samtidigt har partiordförande Peggy Eriksson visat framfötterna tillsammans med flera andra kandidater. Kanske finns det trots allt en framtid för partiet som såg så avdomnat ut under första halvan av mandatperioden.
Ett spännande och mycket ovisst val väntar, inte undra på att nervositeten skiner igenom på många håll.
Jonas Bladh
tel: 266 38
