När Hållbart initiativ i förra veckan valde att hoppa av regeringen Thörnroos för att man inte fick en tillräckligt tydlig tidsplan för klimatlagen – det räckte inte med att lantrådet sade att lagen ska kunna klubbas före valet – såg man också till att ett redan svårtytt opinionsläge blev än suddigare.
HI:s två starka män, Alfons Röblom och Simon Holmström, gjorde mycket tama försök att dölja att valtaktik hade en stor del i beslutet att lämna. Frågan är dock om partiet kommer att vinna eller förlora på sitt agerande, det återstår att se.
Hittills har HI fått både uppskattning för att man står upp för sin övertygelse, och kritik för att man nu lämnar en lång rad viktiga klimat- och miljölagar halvfärdiga utan att möjlighet att se till att de genomförs.
Utan att vara allt för vågad i valtippandet så kan man fastslå att uppgiften att bilda nästa regering kommer att gå till antingen Centern eller Liberalerna, så som det brukar vara. Men vare sig det blir blått eller grönt som ska bilda nästa regeringslag så måste man hitta samarbetspartier.
HI hade garanterat varit ett sådant parti. Men frågan är om partiet kommer att vara lika eftertraktat om ett år, efter att man visat att man driver sina frågor hårt och både ställer och förverkligar ultimatum.
I åländsk politik finns ett antal frågor som är mycket känsliga i gränslandet mellan ekonomi/tillväxt och klimat/miljö. Fiskodlingarnas framtid är en sådan, rederiernas förutsättningar en annan. Hållbart initiativ är rätt ensamt om att både vilja och kunna driva sin ideologiska ståndpunkt ”ända in i kaklet” i de frågorna. Och det gör att nästa regeringsbildare kommer att fundera länge över hur mycket bråk det är värt att ha HI med.
För såväl Centern som Liberalerna finns en rad frågetecken inför en eventuell regeringsbildning. Det största är partierna emellan. Kan de sitta tillsammans i nästa regering? Det finns en hel del ont blod, inte minst mellan partiledarna Veronica Thörnroos (C) och Katrin Sjögren (Lib), som måste redas ut för att en C+Lib-regering ska bli verklighet.
Men partierna har under mandatperioden också stått långt ifrån varandra när det gäller den ekonomiska politiken. Liberalerna har drivit på för en betydligt mer aktiv ekonomisk politik, inte minst vad gäller inbesparingar, medan Centern har velat sitta still i båten under stormiga år.
Ser vi till de andra potentiella samarbetspartierna är det också svajigt, åtminstone på den borgerliga sidan. Obunden samling, en av det förra valets stora vinnare, har fått mycket uppmärksamhet genom sin minister, Christian Wikström. Det är ett plus.
Men samtidigt talas det allt oftare om att partiledaren Bert Häggblom ska lämna över stafettpinnen och dra sig tillbaka. Hur kommer det att påverka Ob-rösterna, och då framför allt de 550 röster som lades på Häggblom?
Dessutom drog Liberalerna efter förra valet en röd linje mot att sitta i regering med Ob, står den uppfattningen kvar?
Moderaterna har fört en rätt färglös tillvaro under mandatperioden, och det finns frågetecken kring om partiets två starkaste röstmagneter i förra valet, näringsminister Fredrik Karlström och gruppledaren i lagtinget Tage Silander, tänker ställa upp i nästa val. De drog in över 650 röster tillsammans.
Om Moderaterna backar i ytterligare ett val blir det svårt att motivera att partiet ska ta en plats i nästa regering.
Ordförande Wille Valve har ett styvt jobb att få ordning på sitt partis framtoning.
Socialdemokraterna har profilerat sig vänsterut under mandatperioden, och tagit strid med både HI och Liberalerna. Taktiskt rätt, kan tyckas, då väljare som attraheras av miljö- och socialfrågor mycket väl kan rösta rött 2023. S och Lib har vinnlagt sig om att vara två skilda oppositionsalternativ i de ekonomiska frågorna. Det återstår att se vilket väljarna tycker är bäst.
S vill också vinna tillbaka de två mandat man tappade till HI i förra valet, och har ofta skjutit in sig på de kompromisser HI tvingats göra i regeringen. Det återstår att se hur det nya läget påverkar miljörösterna.
För såväl Ålands framtid som Åländsk demokrati ser läget tufft ut. Anders Eriksson (ÅF) lämnade regeringen, efter att ofta luftat kritik mot den förda ekonomiska politiken. Men partiet ser inte ut att ha kapitaliserat på problemen med den nya självstyrelselagen, vilket man kan tycka att det mest uttalat självstyrelseprofilerade partiet borde gjort.
Stephan Toivonen (ÅLD) har lyft sin profil efter sin sjukskrivning, men får sällan någon större uppmärksamhet i sina utspel. Det blir svårt för ÅLD att återvinna det mandat man sånär förlorade redan i förra valet.
Om ett år ska en ny regering förhandlas fram. Om inget oväntat inträffar lär det bli en svår övning.
Jonas Bladh
