Långnabbaprojektets vindkraftverk är nu på plats. Allt har än så länge, enligt ansvarig byggprojektledare Henrik Lindqvist, gått enligt plan. Det medför att när samtliga vindkraftverk tas i bruk kommer parken producera el som motsvarar den årliga elförbrukningen för närmare 10.000 hushåll.
Med stigande energipriser och ett starkt behov att ett europeiskt oberoendet av rysk energi ligger projektet helt i rätt tid. De andra planerade åländska vindkraftsparkerna kan dock stå inför större utmaningar än vad initiativtagarna kunnat föreställa sig.
Samtidigt som Europa behöver göra sig kvitt sitt beroende av rysk gas och energi har Europa behov av att kraftigt förstärka sitt försvar. Vid en första anblick ter det i sig inte kollidera med de åländska vindkraftsprojekten, men bilden blir en helt annan när vi tar del av svenska försvarsmaktens årsredovisning för 2021. Bara i Sverige nekades 83 procent av alla havsbaserade vindkraftverk med motiveringen att de ”medför en risk för skada på riksintressen för totalförvarets militära del”. Detta innan Putins krig mot Ukraina och det försämrade säkerhetsläget.
Med tanke på placeringen av de åländska föreslagna havsbaserade vindkraftverken så är det stor sannolikhet att såväl den finländska försvarsmakten som den svenska kommer att ha starka åsikter om placering samt möjligheter till förverkligande. Men det stannar inte där, för lika oväntad som den allmänna diskussionen om vindkraftverkens inverkan på försvaret är lagtingsdebatten om Nato-medlemskap och vilka implikationer ett medlemskap skulle ha på våra öar.
Även om det inte är åländsk behörighet att avgöra om Åland tillsammans med Finland ska ingå i Nato så är frågan synnerligen aktuell för Åland. Dels på grund av vår speciella status, men även för att svaret är långt i från självklar då Rysslands roll i demilitariseringen är stor. Men även för att det i dagsläget är svårt att veta vilka vägar en rysk reaktion på ett finländskt Nato-medlemskap skulle kunna ta.
Det enda vi vet med säkerhet är att det skulle komma en reaktion, men samtidigt är det extremt viktigt att påpeka att det inte på något sätt är Kreml som ska sätta agendan för ett finländskt och åländskt Nato-medlemskap. Det beslutas av våra folkvalda.
Den fria världen har varit naiv. Vi har satt oss i händerna på diktaturer och deras naturtillgångar. Samtidigt har det lett till en ökad miljöförstöring, nedmontering av försvaret och en sårbarhet. Nu måste vi ta tag i alla dessa frågor samtidigt dessutom i en situation då vi just lämnat en omfattande pandemi. Det kommer att kosta och samtidigt kräva omprioriteringar.
Det är lätt att hänga med huvudet, men vi ska komma ihåg att vi i Europa numera går stadigt mot ett energioberoende. Bara det faktum att det finländska kärnkraftverket Olkiluoto 3 i dagarna fasades in på elnätet och för första gången producerade el stärker i första hand Finlands energioberoende.
Efter att kärnkraftverket tagits i bruk behöver Finland inte, i alla fall rent teoretiskt, importera el från Ryssland – synnerligen positivt och välkommet.
Därutöver måste det finnas en möjlighet för vindkraft och försvarsintressen att samverka. Allt annat är kortsiktigt och ensidigt beslutsfattande. För är det något vi lärt oss med denna kris är att energi är minst lika viktigt som vapen i kampen mot förtryck och despoter.
