En miljardärs försvinnande och miniubåten Titan har gripit världens uppmärksamhet, medan en katastrof på Medelhavet, där hundratals migranter miste sina liv, knappt fick något utrymme i nyhetsrapporteringen. Det är en påminnelse om hur vi värderar och prioriterar mänskligt lidande.
Ingen har missat nyheten om miniubåten Titan och den pakistanska miljardären Shahzada Dawood under de senaste veckorna. Farkosten, som försvann den 18 juni, har varit en huvudnyhet runt hela världen och fram tills att vrakdelar hittades den 22 juni rapporterades det utförligt om varje ny händelseutveckling.
Miljontals människor, inklusive undertecknad, följde med både spänning och fruktan den fyra dagar långa insatsen för att försöka rädda passagerarna. Toppnyhet på varenda nyhetssajt, regelbundna uppdateringar i morgonprogrammen, James Cameron, spekulationer om vad som hänt med kompisarna i Messengerchatten.
Det går nog att hävda att det var en av de största nyhetshändelserna 2023, på sitt sätt med rätta. Att en äventyrslysten pakistansk miljardär och hans son, som tidigare besökt både rymden och Marianergravens djupaste punkt, i en specialfarkost försvinner på 4.000 meters djup vid världshistoriens kanske mest kända fartyg är en bra story. Efteråt har det dessutom dykt upp flera intressanta spår, som att tidigare anställda vid Titans tillverkare OceanGate varnat för att företagets farkoster är en potentiell fara för passagerarna. Produktionsbolagen skissar nog redan på sin nästa dokumentärfilm.
Några dagar innan Titan försvann vid Titanics vrak kantrade och sjönk en trålare med 750 personer ombord, varav hundra barn, utanför Greklands kust i Medelhavet. De hundratals personer som omkom i olyckan gör den till en av de värsta någonsin i Medelhavet. I antal liv och mänskligt lidande många gånger värre än tragedin vid Titancic, men ändå föranledde den knappt mer än en axelryckning samtidigt som världens uppmärksamhet och resurser koncentrerades till Atlanten.
Här finns förstås möjligheter att göra olika moraliska poänger mot mänskligheten för den som vill, men det handlar inte om att vi är onda eller goda utan om mänsklig psykologi.
Det är naturligt att känna sig överväldigad av katastrofer i stor skala. Det är ofta historierna om enskilda individer som berör. När det gäller olyckan i Medelhavet har det också blivit så normalt att det knappt klarar sig över nyhetströskeln längre.
Men det finns ändå anledning att fundera kring hur människor värderar saker annorlunda när antal eller värden ökar. Skillnaden mellan 10 euro och 20 euro är lika stor som skillnaden mellan 5.010 euro och 5.020 euro, men den första känns ändå betydligt större än den andra.
Detsamma verkar gälla för människoliv. Ta bara pojken Aylan Kurdi som flöt upp på en strand i Turkiet 2015. Vid det laget hade redan flera hundratusentals människor dött i Syrien sedan krigsstarten 2011, men över en natt började folk plötsligt bry sig om kriget och flyktingarna. I Sverige ökade mitt i allt antalet donationer till Röda Korsets insamlingskonto för hjälp till Syrien kraftigt. Veckan före hade man fått in ungefär 34.000 kronor per dag och dagen efter bilden publicerades ökade summan på kontot med nästan fyra miljoner kronor.
Bilden på Aylan Kurdi var något människor kunde förstå och relatera till känslomässigt. Det fångade vår uppmärksamhet och visade en bild av verkligheten som bara individuella berättelser kan göra. Det räckte med en bild, men en månad senare var det bortglömt.
Ett annat tydligt exempel är de många insamlingar som får spridning i både traditionella medier och sociala medier. Ett sjukt barn kan absorbera ett helt lands empati.
Det räcker med att du ökar antalet barn från ett till två så minskar viljan att donera pengar, enligt studier. När tragedierna skalas upp så minskar nivån på vårt medlidande, och den paradoxen behöver vi göra något åt om vi vill göra mer för att komma åt världens problem, oavsett om det handlar om flyktingar på Medelhavet, krig i Ukraina, sjukdomsutbrott eller klimatkatastrofer.
Kevin Eriksson
