1900-talet tillhörde USA som gick från landet med stora möjligheter till en av de största supermakterna världen någonsin skådat, åtminstone sett till militär makt. Man vann även kampen om de mjuka värdena genom musiken som spelades i radion och att filmerna som projicerades på den vita duken kom från Hollywood.
Den amerikanska kulturen och dess tankesätt – med allt vad det innebär – gick sedan på export till Europa och andra delar av världen.
Den senaste trenden som tagit sig över Atlanten är den extremt polariserad politiken. Redan under Barack Obamas tid med Tea Party-rörelsens uppvaknande kunde man ana vartåt det barkade och när sedan Donald Trump gjorde entré på den politiska arenan har utvecklingen mot vi och dem-samhället gått i en rasande takt. Lilliana Mason skrev 2018 ”Uncivil Agreement: How Politics Became our Identity” hur polariseringen mellan partierna är större än någonsin och att det inte längre handlar om politisk åskådning utan något personligt.
Donald Trump fångade upp det extremt stora missnöje som fanns hos den mer fattiga delen av befolkningen och lyckades dessutom få dem att göra sin röst hörd genom att gå till valurnorna. En bortglömd grupp som tidigare sällan fick uppskattning från varken demokrater eller republikaner. Bekanta i USA nämner med sorg hur livslånga vänner nu vägrar att ses eftersom den ena familjen röstar på republikanerna och den andra på demokraterna, något som tidigare var rätt oviktigt i det sociala umgänget.
Det här tankesättet smög sig in i den svenska valrörelsen 2018 för att fullkomligt explodera i det senaste valet, 2022. Partierna grävde ner sig i skyttegravar och vägrade att backa för någonting över huvud taget – påhejade av deras väljare i sociala medier. Politiker slog knut på sig själva i sin iver att framhäva den andra sidans inkompetens snarare än deras egna tankar över hur Sverige skulle bli ett bättre land.
Detta hände alltså i ett land som tidigare stått för rätt mycket politisk pragmatism där en kompromiss sågs som nödvändig för att man ville att landet skulle framåt.
Därför var det härligt att partiledarna i Ålandstidningens valduell 2023 först tvingades att säga något gott om en motståndare. Det är inte en skriven naturlag att det som sker i USA måste exporteras till andra länder (oftast i väst) och där står nu Åland inför ett vägval.
Blir det samförstånd och arbete mot framtiden? Eller faller man in i den lockande fällan att dela upp såväl politiker och folk som vi mot dem? Ska den totala polariseringen göra entré?
De åländska politikerna jobbar i motvind efter flera debacle sedan valet.
Från turerna kring elhybridfärjan – och till det enorma skadestånd som nu går till enskilda företagare i stället för Ålands befolkning – till partipolitiska strider på sandlådenivå inför öppen ridå. För att inte tala om rejäla lönehöjningar när många ålänningar får vända och vrida på varje euro för att få livet att gå runt. Man behöver inte hålla med alla politiker, de är där för att vi tycker olika. Det viktiga är att hålla sig ifrån att förakta dem hur lockande och lättlöst det än må tänkas vara. Vi måste tillbaka till en värld där det finns en gråzon och där man inte väljer att se allt svart eller vitt; att ställa saker mot varandra hela tiden eller att vägra kompromissa. Det finns nyanser i såväl livet som i politiken. Vilken väg kommer den åländska befolkningen och, i förlängningen, politikerna att välja?
Fredrik Ytterström
