Vi ålänningar har blivit vana med att politiker inte kan samsas. Grupperingar uppstår och att politiker hoppar av. På ett sätt hör det till det åländska politiska spelet. Samtidigt kan vi konstatera att det senaste bråket, som drabbat HI, även vittnar om en politisk omogenhet där det står klart att det finns brister i förståelse för det partipolitiska arbetet och de demokratiska spelreglerna. Ett spel där man helt enkelt inte alltid får som man vill.
Många hajade till när den tidigare talespersonen för HI, Simon, Holmström, i Ålands radio (29 juli) kritiserade sitt tidigare parti. Kritiken riktade sig främst mot att all politik förvandlats till kompromisser, i stället för konsekventa och principfasta ställningstaganden. En kritik som sedan bland annat följdes av att HI Hammarland lämnade partiet.
Konflikterna inom HI kom inte som en blixt från klarblå himmel. Under en längre tid har missnöje pyrt och flera partimedlemmar har upplevt att dom inte fått göra sin röst hörd. Detta i ett parti som har en organisationsmodell som bygger på dialog och delaktighet. Kritiken som lyfts har till viss del varit konkret. Den har gått ut på att för mycket fokus är på talespersonerna och att det var fel att inte ställa upp med en egen kandidat på De Grönas lista inför EU-parlamentet.
Backar vi dock bandet och ser lite närmare på HI kan vi konstatera att partiet är relativt nytt, att miljörörelsen de senaste åren tappat mark i nästan hela Europa och att vi börjar se allt fler inom miljö- och klimatrörelsen inta en mer alarmistisk och aktivistisk ståndpunkt. Att allt detta även kan spilla över på HI är något som partiet måste räkna med, men kanske tagit för lättvindigt på. Det går helt enkelt inte att vara alla till lags och olika syn på saker finns även inom klimat- och miljörörelsen.
Att en tidigare partiledare går ut och kritiserar sitt gamla parti och sina gamla partikamrater hör till ovanligheterna. I alla fall utan att det finns en underliggande agenda som till exempel att man har för avsikt att starta ett nytt parti. Om så är fallet vet vi inte något om i skrivande stund, men det är intressant att kritiken kommer och kanske är det ett sätt att bygga sig en ny politisk plattform?
Kritiken var dock väldigt svagt definierad och visar på en bristande förståelse för det demokratiska spelet och på vikten av att ge och ta i politiska förhandlingar. Om man sedan sålt sig för lätt är en sak, men att kompromissa hör liksom till spelets regler såtillvida att man inte är aktivist och kanske är det här som skon klämmer?
Oavsett hur man ser på denna batalj är det tydligt att det handlar om olika syn på hur politik ska drivas, om besvikelse över senaste valresultat och personliga besvikelser men framför allt brister i förståelse kring hur ett partiarbete fungerar.
För samtliga parter är det kanske viktigt att påminna sig om att man inte alltid får som man vill i ett parti och framför allt att om man har slutat så har man inte längre någon röst i partiet. Vill man vara med och påverka måste man vara medlem och man måste förstå att det alltid är ett givande och tagande om man ska samarbeta och kunna nå gemensamma resultat.
HI har en resa framför sig när det gäller såväl hur man samarbetar inom partiet och med andra, men även på ledarskapsfronten. För det är uppenbart att något skaver rejält och att fokus flyttat från politiken till personlig prestige och maktkamper.
Daniel Dahlén
