Stadens nya integrationsprogram orsakade en het debatt i Mariehamns stadsfullmäktige. Planen, som ursprungligen handlar om att ge nyinflyttade – både kvotflyktingar och andra – verktyg för att skapa sig ett liv på Åland, förvandlades till en scen för Obunden samlings ledamöter som hellre vill måla upp en en dyster framtid där Åland hotas av ett integrationsfiasko likt det i Sverige.
Ett av kritikernas återkommande argument var att kvotflyktingar innebär stora kostnader. ”Vi vet inte vad det här kommer att kosta,” sade de. Men den ekonomiska oron tycks vara mer retorik än verklighet. Enligt överenskommelsen med NTM-centralen tar Mariehamn emot tio till femton kvotflyktingar vart tredje år, knappast en flodvåg som riskerar att översvämma kommunens budget. Kommunen får dessutom ekonomisk ersättning för varje mottagen flykting, vilket gör kostnadsargumentet överdrivet.
Sedan har vi det där argumentet med att ”sätta på sin egen syremask först”. Vi kan tacka flygbolagen för den metaforen. Kritiker använder den flitigt och ser flyktingmottagande som ett felriktat försök att hjälpa andra innan vi tagit hand om våra egna. Men det här handlar om några tiotals människor. Den lilla andelen kvotflyktingar gör knappast så att vi tappar syret på Åland.
Dessutom är det märkligt att behöva påpeka att empati och förmåga att hjälpa inte är en resurs med ett definitivt tak. Vi kan faktiskt hjälpa några tiotals flyktingar utan att tumma på vårt stöd till våra egna invånare.
I en tid när arbetskraftsbrist och demografiska utmaningar hotar både näringslivet och välfärden, är inflyttning något vi är beroende av. Utan nyanlända skulle många av våra tjänster sakna personal. De nya ålänningarna är inte bara ”andra människor”, de är de där närvårdarna, lärarna och byggnadsarbetarna vi desperat behöver. Om vi inte välkomnar dem och erbjuder en rimlig väg in i samhället, hugger vi oss själva i foten.
Det är nästan komiskt hur vissa ledamöter framställer integrationsprogrammet som ett dolt sätt att öka kvotflyktingmottagandet och bana väg för massinvandring. Det handlar om att stötta alla nyinflyttade, oavsett om de kommit för att arbeta, söka skydd eller av andra skäl. Att det finns en plan för att ge dem bästa möjliga start i det åländska samhället är helt enkelt sunt förnuft.
Ett annat argument som dyker upp i debatten är att integration tar tid – och ja, det gör den. Att etablera sig i ett nytt land är inte gjort i en handvändning. Men att denna process tar tid är knappast ett argument mot integration. Tvärtom är det en uppmaning till oss att skapa en stabil, genomtänkt och långsiktig strategi. Det är precis det här programmet vill göra – att ge människor en chans att bli aktiva, självförsörjande samhällsmedlemmar. När integrationskritiker påpekar att integrationen är långsam, inser de att de då också erkänner behovet av ett program för att snabba på och stödja processen? Det är ju precis därför detta program finns till.
Vi kan inte blunda för att Åland, som ”världens bästa plats att bo på”, har en skyldighet att hjälpa. Att hjälpa ett fåtal i akut nöd är inte ett tecken på att vi ignorerar våra egna. Det är snarare ett bevis på att vi har ett starkt och fungerande samhälle, en gemenskap som kan hjälpa andra i tider av kris, precis som vi själva skulle vilja bli bemötta om vi befann oss i motsatt situation.
Det verkar som om vissa ledamöter mer fokuserar på att göra ett politiskt utspel än att faktiskt hitta en konstruktiv lösning. Att diskutera integration och invandring är viktigt, men att fastna i negativa antaganden och överdrivna hotbilder hjälper ingen. Vill vi vara ett samhälle som vågar prata om integration på ett nyanserat och konstruktivt sätt? Svaret borde vara självklart.
Linda Blix
tel: 26 637
