Ritsch, ratsch. Det tycks som att regeringsblocket rivs isär i var och varannan fråga för närvarande. I förra veckan anmälde Hållbart initiativ avvikande uppfattning kring nya upphandlingsregler. I måndags delade HI åsikt med Obunden samling om att inkomstgränsen för studiestöd inte ska tas bort permanent. Och i regeringens omröstning kring filmstöd till Stormskärs Maja tog Ob-ministern Christian Wikström frågan till en ovanlig omröstning.
Att landskapsregeringen (LR) har haft sina utmaningar att hitta gemensamma linjer i många frågor är välkänt. Det började ju redan i förhandlingarna om regeringsprogrammet där Moderaterna reserverade sig mot LR:s ståndpunkt att projekt Västra Föglö och elhybridfärjan skulle rivas upp.
Men den senaste tidens ström av sprickor i regeringsfasaden visar på en betydligt större problembild för regeringen i allmänhet och regeringschefen Veronica Thörnroos (C) i synnerhet.
Efter chocken att inte sitta med i landskapsregeringen under den förra mandatperioden var målet efter valvinsten för drygt två år sedan att visa att Centern är det statsbärande parti man vill vara. Genom att hålla värsta konkurrenten Liberalerna utanför regeringsbygget och samtidigt skaffa ett regeringsunderlag som omfattar två tredjedelar av lagtingets mandat lade man grunden för en handlingskraftig regering som har makt att förändra.
Sedan dess har mycket lite hänt. En hel del kan förstås skyllas på pandemin, att krishanteringen tagit stora resurser och att tiden för de stora samhällsförvandlande reformerna inte funnits. Men det är bara en del av sanningen, för svaren på hur morgondagens Åland ska se ut fanns inte heller att finna i regeringsprogrammet som skrevs innan ett virus från Kina blev känt.
I stället för en handlingskraftig, bred regeringskoalition av fem partier har LR-bygget krackelerat allt mer. Det har handlat om frifräsande C-ministrar till budgetbråk med Ob och ett miljöparti som tycker att regeringskollegorna drar fötterna efter sig i klimatpolitiken.
De senaste sprickorna är dock av en annan karaktär. För när Obunden samling två gånger på en och samma dag tar en tydlig ställning mot regeringskollegornas användande av skattepengar är det på den typ av ideologisk grund som man vill visa upp i en valrörelse.
”Vi har en utmanande ekonomisk situation och behöver prioritera resurserna rätt”, motiverade infrastrukturminister Christian Wikström sitt nej till filmstöd. ”Att betala bidrag till människor som inte behöver bidrag? Det är en skymf mot de som betalar skatt”, sade Ob:s gruppledare Marcus Måtar angående avgiftstaket för studiestöd.
Det båda Ob-topparna gjorde med sina uttalanden var att påtala att de tar ansvar för landskapets ekonomi till skillnad från de som vill ge filmstöd eller ta bort avgiftstaket. De pekar alltså finger åt sina regeringskollegor i allmänhet, och Centern som det dominerande partiet i synnerhet.
Den här händelseutvecklingen borde få larmen att ringa högt i framför allt Centern. För om Obunden samling kan cementera den här bilden inför valet om mindre än två år, och tillåts vara opposition mot den regering som man samtidigt ingår i, står Centern inför en väldigt svår valrörelse.
Det är nog svårt med en situation där Liberalerna kan plocka poäng på LR:s svaga reformarbete, och att Socialdemokraterna med sin vänstersväng tar röster i de mjuka frågorna. Nu utmanas man dessutom rejält internt av Ob i de ekonomiska frågorna och av HI i gröna frågor.
Kvar som den enda säkert starka området för Centern finns då hur man hanterat pandemin. Det är en styrka, men om samhället går tillbaka till ett normalläge i vår ligger det nära till hands att misstänka att en bra krishantering inte är det första som väljarna bryr sig om vid valurnan.
För Centern, och för all del också Moderaterna som framstår som det enda ”lydiga” partiet i regeringsblocket, är läget krångligt. Veronica Thörnroos har redan haft ”kvartssamtal” med Ob tidigare, men partiet tycks ändå gå sin egen väg när man så önskar.
Frågan blir då hur Centern och lantrådet ska hantera situationen. Frågan som C och MSÅ måste ställa sig är om det är hållbart att ha två partier i regeringen som inte sällan väljer att stå utanför den gemensamma linjen.
Eller om det är dags för en ombildning av ett regeringsblock som spricker allt mer.
