Presidentämbetet fyller en viktig funktion för såväl Åland som Finland. Ur ett åländskt perspektiv är presidentens främsta roll att verka som en garant för självstyrelsen som system. Det ställer stora krav på en presidents kunskap om självstyrelsens uppkomst och självstyrelselagen, men även en djupare insikt om hur det åländska samhället fungerar.
Att president Alexander Stubb besitter denna kunskap råder det ingen tvekan om, men samtidigt förändras vårt samhälle dagligen vilket medför att kontinuerlig kunskapsinhämtning krävs. Därför är det glädjande att presidenten fortsätter, likt sina företrädare, att sätta Åland på agendan genom besök och tät kontakt med de åländska beslutsfattarna.
President Stubb träffade under sitt Ålandsbesök inte enbart beslutsfattare utan även gemene ålänning på Torget i Mariehamn. Förhoppningsvis ger detta en bredare bild av det åländska samhället. Ett samhälle som har sina utmaningar, men som än så länge har mycket att vara stolt över.
Samtidigt är det viktigt att det till presidenten förmedlas att många i det åländska samhället känner frustration inför en rad frågor. Exempelvis att den finländska staten inte inser eller förstår de problem som många upplever råder i det enspråkiga åländska samhället i ett allt mer finskspråkigt Finland. Och att självstyrelsen i maktens och byråkratins korridorer allt mer uppfattas som ett ok i stället för en lösning med stor potential för såväl Åland som Finland.
Givetvis kan presidenten inte agera politiskt inom alla områden. Finland har trots allt en statsminister och regering som till mångt och mycket ska sköta det dagliga, men presidenten kan visa en tydlig riktning och inte minst kan presidenten fungera som en brobyggare mellan Åland och Helsingfors. Det är en roll som flera presidenter innan president Stubb tagit sig an och det är säkert en roll som skulle te sig naturlig även för president Stubb. För brobyggare behövs mer än någonsin. Detta då frågorna hopar sig för vårt självstyrda örike.
För om vi ser på saker från ett åländskt perspektiv så finns det områden där presidenten redan nu kunde agera. Här talar vi givetvis om självstyrelselagen där synen på revideringen skiljer sig starkt mellan statsmakten och våra åländska politiker. Presidenten kunde här ta en roll genom sitt ämbete och agera brobyggare samt visa riktning.
Vidare ser vi även ett allt mer skriande behov av att presidenten lyfter svenskans roll i Finland. När lagböcker inte längre ska tryckas på svenska och kollektivavtal inte finns på svenska beträds en farlig väg. En väg där svenskspråkiga behandlas som andra klassens medborgare och där en känsla av rättslöshet kryper allt närmare. Likabehandlingen tryter och många frågar sig om det finns en framtid för svenskan i Finland och inte minst om det finns en framtid för svenskspråkiga i Finland. Detta i en situation då Finland behöver arbetskraft och där det gått så långt att man talar om en hjärnflykt till Sverige av svenskspråkiga finländare. Här finns mycket att göra och här torde även president Stubb, som svenskspråkig, förstå utmaningen.
Så när nu presidentparet återvänder till Helsingfors får vi hoppas att han och presidentfrun inte bara tar med sig ett förhoppningsvis positivt minne av ett Åland i sensommarskrud utan även förstår att det finns frågor att jobba med. Frågor som vid en första anblick kan te sig som enbart åländska, men som kan ge svar som är till gagn för hela Finland. Något motsatsförhållande behöver inte råda. För det som är bra för Åland är även bra för Finland.
Daniel Dahlén
