I januari kan Joe Biden lägga det första året som världens mäktigaste man till handlingarna. Resultatet? Sådär …
Inrikespolitiskt har han lotsat igenom ett större paket med insatser för att få igång hjulen i den amerikanska ekonomin efter pandemin, men utan stort jubel från anhängarna.
Och vad gäller pandemin, den som var så central i valrörelsen för ett drygt år sedan, där är presidenten rejält pressad.
Donald Trump förlorade i mångt och mycket valet på grund av en hattig behandling av coronapandemin. Å ena sidan satsade han stora pengar på att få fram ett vaccin, å andra sidan gav Trump ofta uttryck för att inte tro att pandemin på allvar var något hot mot amerikanerna.
När smittotalen och dödstalen fortfarande var mycket höga, och just innan vaccinet blev klart, förlorade han valet till Joe Biden.
Biden var, förstås, inte sen att attackera Trump för dennes slapphänta hantering av pandemin. Men det biter honom i svansen nu. Omicronvarianten, tillsammans med att USA bara nått en vaccinationsgrad av 61 procent färdigvaccinerade, gör att en ny smittvåg sköljer över landet. Det är inget som stärker en president som gick ut hårt med just kampen mot pandemin som sin största valfråga.
Ett svagt första år, där också USA:s hållning gentemot exempelvis Ryssland när det gäller Ukraina kritiserats för att vara vek, har gjort att allt fler ställer frågan Joe Biden minst av allt vill höra: vem kommer efter Biden?
Republikanerna – inte minst Donald Trump och hans stab – har ofta ifrågasatt Bidens kognitiva förmåga. Det kan tyckas lågt, och det är det, men Biden har trots allt snubblat på ord, verkat aningen förvirrad och gjort ett osäkert intryck vid mer än ett tillfälle. Det faktum att presidenten är den äldsta sittande presidenten genom tiderna, han fyller 80 år nästa år, är ytterligare en faktor som talar emot Biden.
Själv har presidenten förklarat att han siktar på att kandidera för att väljas till ytterligare fyra 2024. Det måste han förstås göra, annars riskerar han att bli en ”lame duck” med tre år kvar av sin mandatperiod. Men i de demokratiska leden viskas det oblygt om att Biden är en ”placement holder”, en tillförordnad president i väntan på nästa stjärna.
Det spekuleras väldigt om vem som kan ta över stafettpinnen efter Biden i det demokratiska partiet. Vicepresident Kamala Harris borde vara given, men hennes roll under Bidens första år har varit minst sagt tillbakadragen. Den tidigare tuffa senatorn från Kalifornien har knappt synts i något sammanhang av stor vikt. Möjligen är det en taktik för att kunna distansera sig från Biden senare, men det är samtidigt vanskligt att inte synas och agera ”presidentlikt”.
Samtidigt som demokraterna försöker hitta nästa presidentkandidat sitter den som kommer att bli republikanernas – om han bara vill – och bidar sin tid i Florida. Donald Trump har ännu inte sagt om han tänker kandidera, men allt tyder på att den lika omstridde som, i republikanska kretsar, populäre expresidenten kommer att stå på startlinjen om knappt tre år.
Maskineriet kring Trump har arbetet hårt under hela året för att skjuta giftpilar mot Biden och hans administration. Trump har också haft sin hand med i spelet i en rad fyllnadsval där ofta ”hans” kandidater vunnit.
Trumps grepp om det republikanska partiet blev inte svagare efter valförlusten förra året, tvärt om.
Nästa år är det ett så kallad mellanvalsår till kongressen. Får man tro opinionsmätningarna kommer republikanernas grepp om senaten att stärkas och man kommer att återta makten över representanthuset från Demokraterna.
Det kommer att göra livet än mer besvärligt för Joe Biden och Demokraterna som desperat behöver tydliga framgångar i kampen mot pandemin, i ekonomin och i utrikespolitiken för att ha en chans i nästa val – vem som än blir partiets kandidat.
