Den samlade forskarkåren, Nato, EU, signatärmakter, ministerier, presidenter och statsministrar. Samtliga står upp för Ålands demilitarisering och neutraliseringen. Ändå fortsätter Hufvudstadsbladet (HBL) enträget sitt korståg mot den åländska demilitariseringen. Känsloargument flödar och fakta får stå åt sidan. Okunskapen är stor och tyvärr blir rapporteringen kring demilitariseringen att spela ryska intressen i händerna genom att skapa osämja och späda på skiljelinjerna mellan Åland och Finland. Det är direkt oansvarigt.
I princip skulle denna ledare inte behöva skrivas. Den åländska demilitariseringen och neutraliseringen står sig väl och är väl förankrad i det internationella samfundet. Att några forna militärer och självutnämnda experter försöker skapa storm i ett vattenglas ger ingen anledning till oro eller för den delen att följa med i den diskursen. Det spelar ingen roll i ett större internationellt perspektiv, som folkrättsprofessorn Ove Bring tidigare konstaterat i Ålandstidningen. Detsamma gäller givetvis vad som står i HBL. Däremot är det graverande att se att en tidning i detta läge inte, på ren svenska, förstår bättre.
I fredagens ledare i HBL skriver ledarskribenten Torsten Fagerholm att Åland måste ta sig i kragen för att slippa stå på Kremls meny. Med stora ord försöker ledarskribenten framhäva att demilitariseringen inte får diskuteras och undertonen är att Åland och ålänningarna inte förstår faran som Ryssland utgör. Det är synnerligen grova påhopp på den minoritet som vi ålänningar utgör. Påhopp som är tagna ur luften där skribenten missat det enkla faktum att demilitariseringen är ett internationellt åtagande som Finland ska leva upp till.
Det är inte Åland eller Finland som själva bestämmer om demilitariseringen. Det är internationella avtal som reglerar hela Ålandskonventionen.
Att dessutom, som Fagerholm framför, demilitariseringen inte får debatteras är ett utspel som saknar grund. För såväl österut som västerut samt på Åland har demilitariseringen varit på tapeten sedan Rysslands anfallskrig i Ukraina startade. Bara i Ålandstidningen har ämnet debatterats eller varit på nyhetsplats 324 gånger sedan februari 2022.
Internationell media har lyft frågan många gånger och HBL själva har lyft frågan otaliga gånger, men oftast med perspektivet att demilitariseringen är ett hot. Konsekvent har man undvikit de röster som säger annat.
Sedan kriget startade har en intensiv debatt förts kring den civila beredskapen på Åland och mycket är i görningen. Så debatten om Ålands plats i den nya tid vi lever i är synnerligen levande. Därför är påhoppen på Åland omotiverade och fel. Kunskapsluckor blottas och känsloargumenten frodas i en tidningsmiljö som förefaller styras av rädsla.
Att Åland, likt stora delar av resten av Europa, behöver stärka sitt civila försvar är givet, men steget därifrån till att förespråka militär närvaro på Åland är långt. För vad skulle militär närvaro på Åland de facto medföra?
För det första kan vi konstatera att ett befäst Åland rent historiskt har medfört att Åland alltid hamnat i fokus och i ett utsatt läge. Det har bara ökat på spänningarna. Vidare kan vi konstatera, vilket även har påtalats av professor Bring, att en redan orolig situation skulle förvärras om Ålandskonventionen, som fungerar som en fredsskapande företeelse i Östersjöregionen, ändrades.
Om Finlands regering såg över konventionen skulle det dessutom få internationella effekter som inte kan förutses.
Ytterligare en orsak till att vara försiktig är att demilitariseringen tillsammans med neutraliseringen och självstyrelsen bygger själva fundamenta för det åländska folkets rätt till självbestämmande. Rubbar vi det ena rubbas helheten. Det ligger således inte i Ålands intresse att släppa demilitariseringen. I synnerhet i tider då den åländska självstyrelsen är under stark press.
Åland och Östersjöregionen är säkrare än någonsin efter Natointrädet. Så även demilitariseringen. Något direkt hot mot Åland föreligger inte. Med det sagt ska Åland, Finland men även Sverige fortsätta arbeta för att stärka försvaret av Åland, men sluta prata om demilitariseringen som ett hot och sluta skapa skiljelinjer i frågan. Det gynnar bara en aktör – en aktör som verkligen inte behöver få den glädjen.
Daniel Dahlén
