För oss som betraktar myndighetens snabba implosion de senaste månaderna är det svårt för att inte säga omöjligt att avgöra vilken sida som har rätt i varje stridbar fråga.
Dels är styrelsen uppdelad mellan lagtingets majoritetsblock och oppositionspolitiker, dels har vi en myndighetschef som drivit och driver en förändringsagenda för att räta upp en samhällsviktig myndighet som under flera år haft problem i sin struktur.
Politik, personkemi och en personal satt under lupp är tre ingredienser som i fallet ÅMHM inte kokat ned till en välsmakande anrättning, utan en hiskelig soppa.
Lägg därtill en hantering av oredan där ansvarig minister, Annette Holmberg-Jansson (MSÅ), inte lyckats skapa ordning i klassen trots upprepade kvartssamtal med styrelseordförande Måtar och myndighetschef Perander.
ÅMHM är den typ av myndighet som måste fungera, och måste fungera väl. Miljöbedömningar som hamnar på hög riskerar att skjuta upp näringslivsinvesteringar. Djurskyddsärenden som inte följs upp riskerar att leda till plågsamma liv för djuren.
Just nu läggs alldeles för mycket energi i ÅMHM på att strida.
Vem som är att skylla för oredan är, som sagt, hart när omöjligt för en utomstående som inte kunnat ta del av alla diskussioner att avgöra. Men ett par slutsatser går rätt lätt att dra.
Ordförande Marcus Måtar har i grunden misslyckats med att skapa en organisationen där energi läggs på rätt saker. Ett par månader efter att han och hans styrelse tillträdde började de vitt skilda linjedragningarna mellan styrelsemajoriteten och myndighetschefen att uppenbaras. Sedan förra sommaren har styrelsen gått rakt emot Susanne Peranders beredningar i ett antal frågor.
Det senaste ärendet, där styrelsen ”rättar” en varning Perander delat ut till en medarbetare, är det senaste i raden av märkligt och ovanligt operativa beslut som styrelsen tagit. Detta dessutom efter att myndighetsjuristen meddelat att styrelsen inte hade mandat att fatta beslut i frågan.
ÅMHM är som sagt en mycket central och viktig myndighet för att tillsynen av samhällskritiska områden ska fungera. Den maktkamp som just pågår skadat såväl ÅMHM som landskapsregeringen och i förlängningen Ålandsbilden.
LR ska inte lägga sig i myndigheternas arbete annat än i nödfall, men i just det här fallet tycks nödfallsläget vara nära, om inte redan här.
Det är mycket svårt att se hur Marcus Måtar och Susanne Perander ska kunna hitta ett fungerande samarbete under resterande del av mandatperioden, och på så sätt skapa en miljö där ÅMHM kan frodas och utvecklas.
Socialminister Annette Holmberg-Jansson, eller lantrådet Veronica Thörnroos om spänningarna mellan regeringspartierna blir för stor, måste sätta ned foten och välja vem man anser är viktigast för ÅMHM:s framtid.
Det blir, för varje styrelseprotokoll som publiceras, allt tydligare att om ÅMHM ska fungera måste maktkampen mellan Måtar och Perander få ett slut. Och ett sådant lär inte komma om inte en av de två plockas bort från sitt uppdrag. Varken i ett privat aktiebolag eller i en offentligt myndighet fungerar det att styrelsens ordförande och verksamhetschefen inte har förtroende för varandra.
Vem väljer landskapsregeringen?
Jonas Bladh
