Den skamfilade Svenska Akademien har lång väg kvar att återvinna sin fornstora glans och status som kulturdomare, vägledda av snille och smak. Skandalen kring den Akademien närstående sexbrottsdömde kulturprofilen Jean-Claude Arnault och vissa Akademiledamöters tarvliga försök att blanda bort korten under efterspelet devalverade varumärket betänkligt.
Först tvingades man ställa in prisutdelningen ett år när skandalen briserat och sedan försöka komma i kapp genom att dela ut ett dubbelpris till Olga Tokarczuk och Kazuo Ishiguro.
Att därpå ge den folkmordsursäktande Peter Handke det första ensamma Nobelpriset efter skandalens briserande kan bara betraktas som den tongivande akademiledamoten Horace Engdahls motsvarighet till att visa resten av världen långfingret.
Året efter belönades dock den amerikanske poeten Louise Glück, ett val utan politiska implikationer. Och med årets val av Abdulrazak Gurnah återupprättar sig Akademien ännu lite mer.
Att lyfta fram en för majoriteten av västerlandets bokläsare okänd författaren med rötterna i den koloniala världen är en välgärning. Det breddar diskussionen med nya perspektiv som vi så innerligt behöver.
Den östafrikanska ön Zanzibar som Gurnah föddes på 1948 var då var en brittisk koloni. Numera är den en del av Tanzania.
Att öppna dörrar mot världar vi själva inte besökt och ges möjligheten att inifrån en annan människas själsliv känna och uppleva ett helt annat slags liv än vårt eget är en av litteraturens stora gåvor. Det är så vi blir subjekt för varandra, i stället för utbytbara objekt.
Självvalt instängda i bubbelvärldens ekokammare blir vi bara dummare och dummare när syret obönhörligt sipprar ut.
Många av dagens så oförsonligt inflammerade geopolitiska konflikter världen över har sina rötter i de brott som begåtts i kolonialismens fotspår i form av förslavande av människor och stöld av naturresurser. Brott som förvisso begåtts av folk över hela världen genom hela världshistorien, även om ett antal europeiska 1800-talsstater var synnerligen aktiva och framgångsrika.
Av dagens stater utanför Europa är det faktiskt bara tio som inte varit europeiska kolonier: Japan, Kina, Thailand, Nepal, Iran, Saudiarabien, Etiopien, Liberia, Nordkorea och Sydkorea.
Men det perspektivet är naturligtvis obekvämt för många av dagens makthavare. Att be om ursäkt är som bekant inte människans starkaste gren.
Det pågår ett aktivt kampanjande för att förvanska eller tiga ihjäl denna del av historien med konsekvensen att vi alltmer historielöst tolkar dagens fientligheter som utslag för medfödda karaktärsbrister. Det är så man avhumaniserar människor tills ingen ens höjer på ögonbrynen när män, kvinnor och barn dödas
vid stängda gränser.
Därför är författare som exempelvis Abdulrazak Gurnah omistliga med sina skönlitterära påminnelser om att det som är botten i dig också är botten i mig, för att citera en svensk diktarkollega.
Oavsett hemvist är vi ändå bara människor på en mycket liten planet.
