Resultatet i det tyska valet i söndags bär vissa likheter med hur läget var efter det svenska för tre år sedan. Två näst intill jämnstora partier slåss om att locka betydligt mindre samarbetspartners för att bilda nästa regering. Såväl kristdemokratiska CDU:s ledare, Armin Laschet, som Socialdemokraternas Olaf Scholz hoppas kunna locka de Gröna och liberala FDP som stödpartier. Både kanslerkandidaterna och experttyckarna i Tysland tror att det kan dröja ända till jul innan en ny regering är klar.
Liksom det finns frågetecken för hur den kommande regeringen ska se ut, finns det flertalet frågetecken om vad resultatet i Tyskland kommer att innebära för landet, EU och omvärlden.
De senaste 16 åren har Tysklands förbundskansler hetat Angela Merkel. ”Mutti”, som hon kallas, har styrt sitt land skickligt genom flera kriser, och tagit en mycket tydlig ledarroll inom EU.
För oss i Norden har Tyskland under Merkel inte sällan varit en pålitlig partner, även om Finland och Tyskland inte alltid varit på samma linje. Men med Merkel har man vetat vad man får.
Hur blir det med ett nytt styre?
Vare sig det blir en regering ledd av valets segrare Socialdemokraterna, eller om Merkels CDU trots ett mycket svagt valresultat kan klamra sig kvar vid makten, kommer den tyska politiken att förändras. Varken Scholz eller Laschet kommer att vara lika starka ledare som Angela Merkel varit, och därtill kommer den blivande kanslern att behöva ge en hel del makt till de partier som medverkar i regeringen.
Det tyska miljöpartiet, De Gröna, blir nu vågmästare. Partiet ökade med nästan sex procentenheter jämfört med valet 2017. Ändå lämnar valnatten De Gröna med en aningen bitter eftersmak. Så sent som i april var partiet störst i en opinionsmätning i Bild am Sonntag med 28 procent. Nu landade man på 14,8. Icke desto mindre kommer partiet av allt att döma få stort inflytande på politiken, oavsett vilken regeringspartner man kommer att få.
Det kommer i sin tur att ha stor inverkan på hur miljö- och klimatpolitiken utvecklas inom hela EU. De Gröna vill exempelvis att Tyskland påskyndar avvecklingen av kolkraften, som enligt nuvarande plan ska vara genomförd till 2038.
De Gröna är dock kraftiga motståndare till jätteprojektet Nord Stream 2, gasledningen som förbinder Ryssland med Tyskland och som just färdigställts. Hur ekvationen med avvecklad kärnkraft, nedmonterad kolkraft och ingen rysk gas ska se ut blir en intressant fråga i regeringsförhandlingarna. Dessutom är det en utrikespolitisk krutdurk för den blivande kanslern att hugga tag i, då Ryssland ser gasledningen som oerhört värdefull.
Det andra ”kungamakarpartiet”, liberala FDP, vädrar också de morgonluft. Partiet gick förvisso bara framåt med knappt en procent, men med tanke på att att man ramlade ur förbundsdagen 2013 och nu ser ut att ta plats i regeringen är formkurvan god. FDP har en lång historia av regeringsmedverkan – med båda de största partierna – och tycks sugna på ytterligare en vända vid makten. Liksom De Gröna ser man stora chanser till rejält genomslag för sin politik, där den ekonomiska politiken ligger främst med krav på sänkta skatter och strikt budgetkontroll.
Förhandlingarna, som startade omgående efter att valresultatet tillkännagavs, blir både långa och spännande. Att FDP har lättare att hitta samsyn om ekonomin med CDU är inte svårt att inse. Hur De Gröna ställer sig är däremot svårare att sia om. Till skillnad från exempelvis det svenska Miljöpartiet har det tyska partiet månat mer om att markera sin plats i mitten av den politiska skalan. Det gör att man kan samarbeta med såväl kristdemokrater som Socialdemokrater. Så frågan blir väl snarast vem av kanslerkandidaterna som bjuder högst, även om Olaf Scholz också har en fördel i att vara valvinnare till skillnad från Armin Laschet som lär tvingas bort från partiledarposten om han inte lyckas bilda en regering.
Oavsett hur den tyska regeringen kommer att se ut i framtiden kan tiden efter Merkel innebära en maktkamp inom EU. Normalt är ryggraden i samarbetet Tyskland-Frankrike, men med en ny kansler samtidigt som Emmanuel Macron utmanas på den franska presidentposten inför valet i april nästa år innebär en tid av vägfinnande innan en ny makthierarki skapas.
Ett sådant maktvakum skapar alltid oro, inte minst i en tid då Ryssland försöker utöka sin intressesfär i öst.
Risken är stor att vi kommer sakna ”Mutti” en tag framöver.
Jonas Bladh
