År 2003 gjorde Expressens legendariske murvel Ingvar Hedlund ett ögonöppnande reportage om Nigeriabrev, som dåtidens nätbluffar kallades. Han hade till sin privata epost av fått ett typiskt bluffbrev från en Mr Lucas Savimbi som på artig och perfekt engelska hävdade att han var brorson till Angolas förre president Jonas Savimbi. För tillfället befann han sig i Amsterdam för att söka politisk asyl, men hemma i Angola disponerade han sin avlidne farbrors förmögenhet på 18,5 miljoner dollar. Han ville nu föra över förmögenheten till Holland, men kunde inte som asylsökande. Men om en europé som till exempel Ingvar Hedlund öppnade ett konto i Amsterdam kunde han föra över pengarna dit. Som tack skulle Hedlund få 20 procent av förmögenheten, alltså 3,7 miljoner dollar.
Ingvar Hedlund spelade med i förhoppningen om att få till ett personligt möte så att Expressen kunde fotografera bluffmakaren. Efter flera dagars mailväxling och telefonsamtal lyckades han få till en träff i en hotellobby i Amsterdam och resultatet blev ett alldeles fantastiskt reportage som ännu går att läsa på nätet, sök på ”Expressens möte med miljon-bluffaren”.
Men allra mest intressant är hur även denna garvade reporter, som gått in i projektet med öppna ögon, plötsligt började tvivla. Ingvar Hedlund skriver: ”Följande natt vaknar jag med viss ångest. Tänk om Lucas inte är någon bluffmakare? Tänk om allting är helt seriöst? Tänk om jag har världens möjlighet till stora pengar? Med 180 miljoner behöver jag ju inte vara inställsam mot cheferna längre! Jag kan säga exakt vad jag tycker! Oj, vad kul det kommer att bli! Och Lucas verkar ju i grunden vara så verserad och bildad.”
Det är så effektiva bluffar fungerar. En stegvis förskjutning av verklighetsbeskrivningen tills bluffmakarens erbjudande ser ut att uppfylla offrets innersta önskningar. I kombination med i grunden enkla, men mycket effektiva psykologiska knep som spelar på offrets vilja att vara hjälpsam, såsom de allra flesta människor vill.
Romansbedrägerier utnyttjar den så grundläggande längtan efter kärlek. Drömmen om det stora klippet får oss att sänka förnuftsgarden inför riskabla investeringserbjudanden. Nya svårförståeliga digitala verktyg förvirrar och stressar oss att lita på hjälpsamma supportröster i telefon som lovar lösa problemen om vi bara släpper in dem i datorn.
Om gårdagens bluffmakare sålde kattguld så går dagens bedrägerier ut på att lura av bankunder deras inloggningskoder och kontokortsnummer. Med ett stulet BankID kan man enkelt kapa en identitet och ställa till med en ocean av ekonomiskt elände.
Som bankrepresentanterna sade på gårdagens presskonferens hindrar banksekretessen bankerna från att snabbt varna varandra för misstänkta konton. Ett problem som lagstiftarna bör titta närmare på.
Facebook och de andra stora sociala plattformarna har byggt hela sin affärsidé på att sälja sina användares personliga data till i bästa fall annonsörer och i värsta fall illasinnade propagandainstitut som vill stjäla demokratiska val.
Att nätbluffarna fungerar bevisas av att verksamheten blomstrar. Vad man än själv tror är ingen immun mot att bli lurad. Dessutom skyddas bedragarna ofta av den skam den lurade känner. Men det är viktigt att alltid anmäla.
Som vanlig människa kan man inte vara nog försiktig i hur man använder nätet. Låter något för bra för att vara sant är det troligen inte sant. Erbjuds man något gratis är man inte kunden utan varan som säljs vidare till någon annan. Klicka aldrig på okända länkar och lämna aldrig ut personliga uppgifter per mail eller telefon.
Men ansvaret vilar lika tungt på de företag och myndigheter som av effektiviseringsorsaker tvingar oss sköta våra privata affärer och ärenden över nätet. Verktygen måste vara säkra, även om det går ut över användarvänligheten. För det här är ett problem som inte kommer att försvinna.
Petter Lobråten
tel: 26 633
