Det kom ett tråkigt samtal till redaktionen för ett par veckor sedan. Det kommer många samtal till redaktionen, och långt ifrån alla är trevliga. Men det är som det ska. Journalistik berör och upprör, gläder och förargar; det vore sorgligt om ingen brydde sig. Men Ålandstidningens läsare bryr sig, det visar sig gång på gång på gång. Det är vi enormt tacksamma för.
Men det här samtalet borde vi aldrig ha fått.
Vi spolar tillbaka bandet till i våras någon gång. Ålandstidningen får reda på, i offentliga kanaler, att en person fått en varning av sin arbetsgivare. Det handlar om en privatperson som aldrig figurerar i pressen men som är anställd av det offentliga Åland. En person som tar hand om personer i samhället som inte själva kan föra sin talan. En person vars lön betalas med skattemedel.
Vi skriver.
Vi skriver givetvis anonymt. Personens identitet är oviktig, inte är det heller relevant på vilken enhet den anställda arbetar. Det viktiga här är att en person brustit i sina arbetsuppgifter på ett sådant sätt att arbetsgivaren vidtagit åtgärder. Det är anmärkningsvärt, och det är en nyhet.
Arbetsgivaren är inte pigg på att ge kommentarer eller detaljer, men reportern får ändå de uppgifter som enligt lag är offentliga.
Det blir ingen stor artikel, bara en notis. Inte ens en notering på tidningens förstasida.
I nio fall av tio hade det stannat där. Men inte den här gången. För när det gått ett tag – och ärendet fortfarande är ett ärende och därmed problematiskt för arbetsgivaren – ser sig den ansvariga tjänstemannen nödgad att kontakta tidningen för att informera om att publiceringen förvärrat situationen.
Även om initiativet är tjänstemannens, finns det – vilket är än mer anmärkningsvärt – politiker som samstämmigt under ett möte uttrycker att det är en god idé att tjänstemannen ”på ett fint sätt” informerar tidningen om läget. Att inte någon i denna församling sparkade bakut är direkt oroande.
I vilket annat syfte än att försöka påverka framtida publiceringar ringer tjänstemannen till reportern? Det är omöjligt att tolka samtalet på något annat sätt. Och det är väldigt olyckligt. Både politiker och tjänstemän ska veta bättre än att skjuta budbäraren.
För själva problemet i den här historien är inte – notera: inte! – Ålandstidningen, en enskild artikel eller journalist. Problemet är en redan existerande konflikt mellan arbetsgivaren och den anställda.
Jobbigt att vara i bråk? Säkert. Men det är varken tidningens bekymmer eller ansvar.
Oberoende hur besvärlig situationen är, och oberoende hur frestande det kan vara, får berörda inte skyffla över problemet på en utomstående part som bara rapporterat fakta. Det är fult, det är oansvarigt och det är direkt fel.Att konflikten rör våra gemensamma skattemedel gör att den har ett allmänintresse.
Händelsen kan, isolerad, te sig betydelselös. Men när liknande enstaka händelser blir ett mönster har vi problem på riktigt.
I ett bredare perspektiv handlar det om vilken typ av samhälle vi vill ha. Man kan inte i ena stunden hylla demokratin och dess institutioner för att i nästa stund försöka styra publicistiska beslut. Det är motsägelsefullt. Fria medier är en viktig del av vår demokrati.
Att öppet förfasas över att enskilda medier och journalister tystas i vår omvärld, samtidigt som man undergräver mediernas trovärdighet på hemmaplan genom att slänga sig med uttryck som köpta medier och regeringsradio, spelar anti-demokratiska krafter i händerna.
Som folkvald har man sagt ja till vårt samhällskontrakt. Man behöver inte gilla vad som görs, men respekten måste finnas där.
Sandra Widing
tel: 26697
