Den 10 september 2018 antecknades lagtinget den förra landskapsregeringens meddelande om ett nytt mediepolitiskt program till kännedom. Debatten var rätt tam, en hel del handlade om hur styrelsen ska tillsättas och den kommande medieavgiften.
Mycket lite handlade om vad Ålands radio och tv, ÅRTV, ska leverera för de dryga två miljoner som bolaget numera får från landskapet i form av ”medieavgiften”, eller om man så vill public service-skatten. Det är nämligen så att beröringsskräcken från de åländska folkvalda är närmast total, trots att man alltså anslår över två miljoner euro av ålänningarna pengar till public service-bolaget varje år.
Och så ska det vara när det gäller det journalistiska innehållet i Ålands radio och tv. Det får inte förekomma någon som helst politisk påverkan på innehållet i det landskapsägda public serviceutbudet.
Men däremot bör politiker ha tydligare åsikter om vad bolagets verksamhetsområde ska vara än vad de hade i den där debatten för fyra och ett halvt år sedan.
Närmast någon form av debatt om vad ÅRTV ska pyssla med kom Centerns Jörgen Pettersson, som efter att slentrianmässigt dömt ut tidningarna, menade att public service inte skulle ägna sig åt vad han kallade ”roliga timmen” utan ville ha mer fördjupning. ”Enligt min mening ska public service vara mer seriös än glättig”, sade Pettersson.
Det fick han, förstås, kritik för. Socialdemokraternas dåvarande ledamot Tony Wikström, tidigare medarbetare vid ÅRTV, menade att det är ”lite farligt att gå och skruva i de funktionerna”.
Mer djuplodad än så blev aldrig lagtingets debatt om vad ÅRTV ska göra för de pengar man tilldelas.
När det mediepolitiska programmet var ute på remiss luftade de båda tidningarna, Ålandstidningen och Nya Åland, i ett gemensamt utlåtande sin oro för konkurrensen om nätläsare och därmed nättrafik, vilket påverkar möjligheten till att sälja annonser på sajterna, som allt mer utbyggda artiklar på ÅRTV:s hemsida utgjorde.
I det mediepolitiska programmet skrev landskapsregeringen om den parlamentariska kommitté som i allt väsentligt tagit fram programmet: ”Kommittén har noterat de åländska lokaltidningarnas farhågor beträffande risken för en osund konkurrens mellan medierna. Kommittén anser att public service kan göras tillgängligt genom olika kanaler och på olika plattformar, men att huvudfokus ska vara ljud och bild”.
En ytterst svag och räddhågsen skrivning, får man konstatera, men ändå en riktningsbeskrivning om att ÅRTV är ett etermedieföretag och inte en nättidning. De efterföljande åren märktes också att ÅRTV drog ned på textlängderna på sin hemsida och därmed valde att inte på samma sätt aktivt konkurrera med tidningshusen utan satsa på, framför allt, ljud.
Vid årsskiftet tog Heidi Grandell-Sonck över som ansvarig utgivare och chef (enligt bolagets hemsida med titeln chefredaktör, vilket traditionellt används inom pressen och inte etermedia, och inte som hennes företrädare redaktionschef) för redaktionen på Ålands radio och tv. Hennes man, Fredrik Sonck, tog över som vd.
Sedan dess har en allt mer tydlig förändring i hur ÅRTV tar sig an det skrivna ordet på sin hemsida kunnat skönjas. Allt fler artiklar har gått från att före årsskiftet i korthet beskriva innehållet i den ljudlänk som länkas i notisen, till att i stället utgöra regelrätta – och betydligt längre – artiklar. Antalet artiklar helt utan länk till någon form av ljudinslag har också ökat.
Man kan med fog säga att ÅRTV:s hemsida gått från att vara en presentatör av det innehåll som radiokanalen har på nätet, till att allt mer bli en nättidning.
Det går absolut att fortfarande hävda att huvudfokus är ljud och bild, så som det mediepolitiska programmet stipulerar. Men frågan är hur länge det är förblir så?
Allt mer tycks Ålands radio och tv sträva mot att bli ett media med fokus också på det skrivna ordet.
Vad är det då som är fel med detta? Först och främst ska det absolut slås fast att undertecknad, och Ålandstidningen som helhet, i detta talar i egen sak. Men icke desto mindre är det anmärkningsvärt när skattefinansierad offentlig verksamhet väljer att utvidga det område man är satta att verka på och därmed riskerar att underminera privatägd, kommersiell verksamhet.
För det är precis vad en allt mer i text omfattande hemsida hos Ålands radio gör. Båda tidningarna har huvudparten av sina artiklar bakom betalvägg. Anledningen är enkel – vi måste tjäna pengar för att producera den journalistik vi producerar. Vi kan inte luta oss tillbaka och vänta på nästa utbetalning från landskapsregeringen.
Om det nyhetsutbud vi erbjuder i stället görs tillgängligt i den form som är vårt levebröd – skrivna artiklar – av den skattefinansierade, landskapsägda radion minskar folks vilja att betala för vår journalistisk och därmed faller affärsmodellen. I förlängningen riskeras alltså den åländska mediemångfalden.
Hösten 2018 vågade nästan ingen politiker diskutera vad den landskapsägda radion ska syssla med. Nu tycks ÅRTV i allt högre grad lägga mer fokus på att skriva texter på den hemsida som betalas av världens hårdast betalvägg – skattefinansieringen. Det innebär att diskussionen om vad ÅRTV ska pyssla med blir allt mer behövd.
För inte är det väl meningen att landskapet ska konkurrera ut privatägda medier med skattepengar och på samma gång underminera granskningen av makthavarna i lagting och landskapsregering?
Jonas Bladh
tel: 266 38
