I helgen åkte Storbritanniens premiärminister Boris Johnson till Glasgow i Skottland. Officiellt var det för att följa upp hur arbetet med att bekämpa pandemin går i unionens norra del. Men medarbetare i hans egen regering skvallrade för medierna att det egentliga skälet var att försöka mota Olle i grind eftersom stödet för en ny självständighetsomröstning i Skottland växt kraftigt det senaste året.
Boris Johnson avfärdade så sent som i januari en anhållan om en ny omröstning – den förra hölls som 2014 – och förklarade då att han såg den som meningslös.
Bakgrunden till det ökade stödet för ytterligare en omröstning, den som hölls 2014 vann ”nej-sidan” med 55,3 procent av rösterna, är framför allt två. Att Storbritannien lämnar EU har lågt stöd i Skottland som tvärt emot England vill vara kvar i den Europeiska unionen. Dessutom anser många skottar att regeringen i London skött hanteringen av coronapandemin på ett uselt sätt.
Skottlands nationella parti, SNP, som har är klart störst i den skotska parlamentet, driver hårt på för en ny omröstning och partiet väntas få stora framgångar i det kommande skotska valet i maj.
Det, i sin tur, lär ytterligare öka trycket på en omröstning. Skottlands ”lantråd”, SNP:s förstaminister Nicola Sturgeon, har varnat den brittiska regeringen för att Skottland kan hålla en egen rådgivande omröstning om London inte godkänner ytterligare en officiell. Detta kommer i så fall med all sannolikhet att bli en rättslig historia mellan de två regeringarna.
Vad har då bråket mellan Sturgeon och Johnson för betydelse för oss som inte bor i Storbritannien? Förmodligen ganska stor.
Inom EU finns en rad mer eller mindre självstyrande områden med mer eller mindre stora ambitioner till utökat självstyre eller självständighet. Hittills har EU varit ointresserat av att lägga sig i dessa frågor. Så var exempelvis fallet när Katalonien högljutt förklarade att man ville lämna den spanska statsbildningen, vilket slogs ned hårt och brutalt av Madrid.
Men i fallet Skottland står mycket mer på spel för EU. Skottland tillhör i dag Storbritannien, den enda stat som lämnat EU, och det till stor irritation inom unionen. Nu vill Skottland inte bara göra sig självständigt, utan också återansluta sig till den europeiska gemenskapen.
EU har således mycket att vinna på att stå på skottarnas sida.
Problemet för EU blir då att förklara varför man är för skotsk självständighet men mot katalansk. Det här blir en stor utmaning för Bryssel.
Man kan också anta att om Skottland lämnar Storbritannien och blir sina egna, så kommer fler att följa i skottarnas spår. Katalanerna kommer att förnya sina krav. Redan om ett par veckor är det val i Katalonien och känslorna går redan höga inför det.
Även andra områden lär höja sina röster för ytterligare makt till det egna området, och det är inte osannolikt att krav på att få bilda nya stater inom EU-området kommer att framföras.
Mitt i denna storpolitiska händelse förhandlar Åland och Finland om en ny självstyrelselag. De åländska kraven från förhandlingens början, som bland annat innehöll rätten att ta över skattebehörigheten, har under åren av förhandlingar trimmats ned till en tummetott.
Det senaste året har också visat att självstyrelselagen stått sig slätt mot exempelvis beslut om att försätta landet i undantagstillstånd. Det beslutet, som den finska regeringen tog ensidigt, inaktiverade i ett klubbslag stora delar av den självstyrelselag som vi alla tagit för given.
Regeringen i Helsingfors har som mål att redan inom någon månad kunna lämna en proposition om en ny självstyrelselag till riksdagen. Den tidsplanen lär inte hålla, och landskapsregeringen bör heller inte tillåta att man hetsar sig genom processen.
Fallet Skottland kan mycket väl sätta större press på Helsingfors allt eftersom hettan i den brittiska debatten tilltar. Det kan Åland i sådana fall utnyttja både för att få rätt till större behörighetsövertagande, men framför allt för att stärka självstyrelselagens ställning gentemot såväl makthavare i Helsingfors som mot grundlagen.
